graviditet #2

Gravid vecka 26 (25+6) – MVC-besök och magbilder

I söndags (3 september) fick jag några timmar för mig själv hemma för ovanlighetens skull, så då passade jag på att ta lite bilder på magen! Så här ser den alltså ut vecka 25+1. Jag känner verkligen att den växer med rekordfart just nu och bara blir större och större, gravidbyxor och -strumpbyxor sitter rejält tajt efter en hel dag, och jag har svårt att böja mig ner. Jag ska försöka dokumentera framväxten lite mer regelbundet, minns att jag tyckte det var jättekul att se sen efteråt när det kändes helt sjukt att en gång ha varit gravid.

I måndags hade vi vårt tredje MVC-besök (första i vecka 6 och andra i vecka 14). Det var första gången som vi fick lyssna på hjärtljudet, som lät fint, och mätte sf-måttet. Min känsla har hela tiden varit att jag har blivit mycket större denna gång, men sf-måttet var på pricken detsamma och jag vägde bara ett kilo mer, spännande att kroppen kan vara så dålig på att minnas. Jag tog även järnvärde och blodvärde, som var bra, så alla problem jag har haft med järntabletterna har ju ändå haft en funktion.

Fokus för samtalet var nästan helt på förlossningarna, både vad vi hade för tankar och känslor från Agnes förlossning, och vad vi tänker inför den kommande. Jag känner mig egentligen inte så orolig inför förlossningen, utan är nästan lite peppad inför den, hur konstigt det än kan låta. Min teori om det är att jag på egen hand har bearbetat Agnes förlossning i nästan tre år, och nu känner jag att jag faktiskt förstår vad det var som hände och inom vilken ram den var extra jobbig eller lång. Månaderna efteråt famlade jag verkligen efter svar på om min förlossning var extraordinärt helvetisk, eller om det helt enkelt är så att föda barn.

Nu vet jag, och det bekräftade också vår barnmorska på besöket, att min förlossning var väldigt, väldigt utdragen. Jag var helt öppen i 7 timmar, något som i vanliga fall för en förstföderska brukar va 3-4 timmar, och det sju timmar av fruktansvärd smärta, värkstimulerande dropp och värkstormar. Jag minns ju knappt något av dessa timmar, så vi hjälptes åt att pussla ihop dem nu med hjälp av partogrammet.

Det som vi kom fram till var att jag antagligen hade en kombination av värksvaghet och att Agnes hade svårt att tränga ned med huvudet. Värksvagheten kan bero på att jag fick EDA vid kl 02:00, men det behöver inte vara så. Barnmorskan tyckte också att man satte in värkstimulerande dropp lite sent på mig, fick det vid 9:00 när jag hade varit öppen i 3,5 timme. Agnes kom  ut till slut med hjälp av handdukstricket (eller om det var ett lakan), där jag fick hålla emot samtidigt som en barnmorska drog åt andra hållet. Min tanke om det har varit att det trycket nedåt kanske kan ha medverkat till att jag skadade svanskotan, men det går inte i att svara på exakt när skadan hände.

Det var ett bra samtal och skönt att gå igenom alla förlopp lite nogrannare. Vår barnmorska erbjöd oss att skicka remiss till Aurora-samtal, men vi tackade nej till det just nu, då det inte känns som att det behövs. Jag känner mig, som sagt, ganska förväntansfull och fri från oro när jag tänker på förlossningen.

Däremot känner jag ett ganska stort behov av att försöka ”styra” förlossningen mot ett mindre långdraget förlopp. Vår barnmorska sa att vi kunde skriva ett ”kontrakt” att lämna till förlossningen, där min föregående förlossning beskrivs tillsammans med mina önskemål. Jag vet inte riktigt vad det är som skiljer detta från ett så kallat förlossningsbrev, kanske menar hon samma sak.

Det jag vill ha med i kontraktet är:
– försöka undvika ett långdraget förlopp. Avvakta med EDA och vid värksvaghet, sätta in värkstimulerande tidigare (men kontrollerat!).
– oro för att skada svanskotan igen, kanske att ett annan position än gynställning vid själva utdrivningen är bättre?
– helst av allt vill jag dock försöka undvika värkstimulerande. Det var det som var det absolut obehagligaste med förlossning, då jag tappade all kontroll och bara upplevde ett enda lång kaos av värkar – värkstormar.
– få stanna åtminstone en natt på BB för återhämtning.

Som jag förstod det ska barnmorskan sätta ihop kontraktet utefter vad vi pratade om, och att vi sen pratar om det på nästa besök som är om fyra veckor.

graviditet #2

Gravid vecka 21 (20+6) – känna första sparkarna

Denna näst sista semestervecka, snyft, har varit ganska lugn vad gäller graviditet. Min mage är dock fortfarande jättejätterisig pga järntabletterna. Och då menar jag inte som i hård, som är det vanliga när man äter järntillskott, utan tvärtom. Det måste verkligen ordna upp sig snart, annars får jag ringa och be MVC om råd.

Något stort som har hänt är dock att jag för första gången kände en rejäl spark i magen – utifrån! Jag har tänkt i några veckor att det känns som att det är dags för det, och försökt ta mig tid att ligga ner och känna efter lite mer. Jag känner fortfarande inte sparkar varje dag, och det är ännu några veckor kvar innan man ska vara uppmärksam på det, men jag börjar bli väldigt nyfiken på vilka rörelsemönster och dygnsrytm den lilla i magen har, så att jag kan börja få in en rutin att känna av. Längtar efter att kunna känna starka sparkar och vändningar, och att Henrik också ska kunna göra det!

graviditet #2

Gravid vecka 20 – (19+6) – första bebisplaggen, järntabletter och dålig mage

Denna vecka har jag tagit tag i två efterlängtade projekt. Det första var att jag gick och köpte järntabletterna Duroferon när vi var i Malmö i onsdags. Barnmorskan ville ju att jag skulle börja ta dem direkt efter RUL, men då jag vet att jag kan bli jättedålig i magen av järntabletter ville jag vänta några dagar i och med att vi var mitt i bilsemestern. I torsdags åkte vi hem och jag blev i stort sett direkt jättedålig i magen. Vad jag har förstått så blir de allra flesta hårda i magen, men jag blir helt tvärtom. Förra graviditeten började jag ta Niferex, och de visade sig göra min magkatarr värre, så därför gick jag över till Duroferon och känner lite nu att det är som att välja mellan två dåliga alternativ. Det är såklart viktigast att mitt järnvärde blir bra, men jag ska nog höra av mig till MVC om min mage fortsätter att reagera lika dåligt.

Det andra projektet som jag börjat med är att se över vad den kommande bebisen kan tänkas behöva för kläder. Jag tog fram och gallrade bland alla Agnes utväxta kläder och storlekssorterade dem noggrant. Det visade sig att det i stort sett inte finns några bodies kvar i storlek 50 och 56, och inte heller några som helst varma kläder som mössor, overaller, tossor, tjockare koftor och onesies. Det beror till största delen såklart på att Agnes var ett sommarbarn, som inte behövde några varma kläder (nästan inga alls egentligen eftersom 2014 var en sådan värmeböljesommar). Det var skönt att få lite överblick över vad som finns, och det ska såklart också bli roligt att börja köpa lite nytt och begagnat till den nya bebisen! Det första, och enda, jag hittills har köpt är en body och ett par leggings i två av mina favoritmönster från Mini Rodini. Jag fyndade dem i använt, men bra, skick i en köp- och säljgrupp på Facebook. och lite pirrigt är det ändå att tvätta, vika ihop och lägga ner yttepytte bebisplagg i lådan även denna gång.

graviditet #2

Gravid vecka 19 (18+6) – RUL, nygammalt BF och ska man kolla kön?


Denna veckan har vi avverkat den hittills största milstolpen – rutinultraljudet (RUL). Jag hade sett fram emot det länge, men också varit väldigt nervös inför det. Det är en stor skillnad mot förra graviditeten, denna gång är jag så himla mycket mer medveten om allt som kan gå fel och jag försöker att hela tiden vara väldigt ödmjukt tacksam inför allt.

Och allt gick fantastiskt bra, även om det blev en något turbulent upplevelse.

Vi hade tid 18 juli kl 8.00. Dagen innan hade våra barnvakten ställt in pga vattkoppor, så vi fick i sista stund kalla in en lite mer barnvaktsoerfaren kompis att följa med till Östra sjukhuset och hålla Agnes sällskap medan vi var inne på ultraljudsundersökningen. Så arla tidigt hämtade vi upp honom och körde sen i till Östra med en sömndrucken treåring. Vi lyckades köra rejält fel två gånger och blev så sena att Henrik fick släppa av mig i farten utanför antenatal-avdelningen för att leta parkering med de andra. Jag hann knappt sätta mig ner, förrän jag blev inropad – ensam – till undersökningsrummet. Det kändes så fruktansvärt fel att göra detta själv, men sjuksköterskan sa att hon tvvärr var tvungen att börja med undersökningen på grund av tidspress. Som tur är kom Henrik stormande in några minuter senare precis innan hon skulle börja kolla, puh.

Undersökningen visade att allt såg bra ut, det var en livlig och välskapt bebis därinne och sköterskan kunde mäta allt hon behövde. Mätandet visade att det beräknade förlossningsdatumet, bf, flyttades fram till 16 december (som fastställdes på första MVC-besöket). Så därför blev denna vecka lite extra lång (dock ej så lång som med Agnes då vi blev framflyttade en hel vecka).

Efteråt hittade vi en en väldigt hes Agnes som hade gråtit i tio minuter efter att Henrik hade lämnat henne. Det sista han hade lyckats göra var att knäppa hennes cykelhjälm (hon ville åka på nya sparkcykeln), så att skinnet under hakan hade kommit emellan. Det hade så klart gjort gruvligt ont, så jag förstår att hon hade gråtit sig helt hes tillsammans med stackars barnvakten. Vi visade henne ultraljudsbilden, men hade väl inget jätteintresse av att kolla på den. Däremot ville hon gärna ta bild tillsammans med den hemma sen, och hon regisserade att vi skulle ta en selfie tillsammans och att hon skulle ha sina nya hörurar på sig (bilden ovan). Mycket gulligt!

Och angående rubriken – ja, vi kollade faktiskt vilket kön bebisen har denna gång. Med Agnes kändes det helt självklart att inte göra det, men denna gång var vi mer nyfikna. Kanske för att det nu är en person som kommer att ha en livslång relation med Agnes, och då blev det av någon anledning också intressant att se om det skulle bli en liten syster eller bror? Fast samtidigt vet jag ju nu mer än någonsin hur totalt irrelevant ett barns biologiska kön är. I vilket fall bestämde jag mig två dagar innan RUL att jag nog ville kolla, och Henrik var också med på det. Så vi bad ultraljudssköterskan att göra det och fick ett rätt så säkert svar – iiiih.

Vad tänker du om att kolla vad bebisen har för biologiskt kön?

 

graviditet #2

Gravid vecka 18 (17+6) – ryggont, blodtrycksfall och putmage

Är nu inne på andra semesterveckan och 18:de gravidveckan. Jag vet inte vilken av dessa två veckor som är anledningen till att jag känner mig piggare, men jag röstar nog ändå på att det är sovmorgnarna till 9-ish varje dag som är den främsta orsaken till att jag känner mig mindre dödstrött. Vi har ju begåvats med ett barn med samma sömnmönster som jag, så när vi har ledigt vaknar vi båda vid nio och mår så himla mycket bättre av det än att väckas vid sex/sju.

Hela denna vecka har haft tema kalas, vi har huserat två stycken varav ett barnkalas, och har gått på två förskolekompisars kalas. Det har varit en rolig, men stressig vecka så illamåendet har gjort sig påmint igen. I söndags (9 juli), fick jag även ett blodtrycksfall som inte var att leka med. Jag fick ligga ner och vila en timme med fötterna i högläge för att det skulle kännas bättre. Sen gjorde det ont i benet (samma som förra veckan) resten av eftermiddagen, men jag försökte att inte känna så mycket oro för det.

Det som jag däremot ÄR lite orolig för är hur min rygg ska palla den ökade belastningen. Jag hade ju mycket ryggproblem i vintras och jag vet ju hur dålig jag har varit under våren att göra mina rehabövningar. Därför tog jag nu tag i det och gick till Friskis & Svettis för att träna framförallt ryggen. Under min förra graviditet tränade jag på gym fram till vecka 37, och det var både jätteskönt och såå välbehövligt att ha en stark rygg inför det stundande bebiskånkandet. Jag tänker nu att jag ska försöka upprätthålla träningen så gott det går under sommaren och sen få in en rutin under hösten.

Bjussar på en magbild från gymmet, tycker inte att det syns så mycket skillnad från vecka 12, men den har verkligen blivit såpass stor nu att jag får kommentarer om den!

Veckan i sammanfattning:

  • känner mig lite piggare, vilket är fantastiskt!
  • har fått känningar i ryggen, så vill komma igång ordentligt med träningen. Någon som har tips på bra ett bra gravidträningsprogram/app med fokus på ryggstyrka?
  • fick ett ordentligt blodtrycksfall, måste börja lyssna lite bättre på kroppen och försöka att inte överanstränga mig.
graviditet #2

Gravid vecka 17 (16+6) – åderbråck och stressillamående

I lördags (den 2 juli) såg jag att jag hade fått en blå och stor utbuktning på smalbenet strax under knät. Jag tänkte inte så mycket mer på det förrän på söndagen när vi skulle gå ut och ta en promenad till lekparken. Då började det göra ont och när jag kollade ner såg jag att utbuktningen hade blivit dubbelt så stor. Jag blev lite skraj och tänkte att det kanske var något jag borde kolla upp, så ringde 1177 där en lugn sköterska sa att jag så fort som möjligt skulle ta mig till en akutmottagning utan att gå så mycket. Det han verkade bekymrad över var att utbuktningen var varm och att jag var gravid.

Så jag satte mig i en taxi till Sahlgrenskas akut, där jag ganska snabbt fick komma in och träffa en läkare. Efter lite kontroller och en chat med en kollega, var hon rätt säker på att det inte var en blodpropp utan ett åderbråck. Båda är tydligen vanliga när man är gravid, oh the joy.

Så inom en timme var jag hemma igen med min blå, inte så bildsköna, utbuktning. Efter lite research om åderbråck så vet jag nu att det är vanligt att drabbas av under graviditet, särskilt om man är omföderska. Det beror på den ökande blodmängden i kroppen, men även på att klaffarna i venerna förslappas under graviditeten (alltså varför?). Det går att förebygga genom att använda stödstrumpor och att inte stå eller sitta för mycket, vilket kan bli ett problem med mitt kontorsjobb. Men! Vanligtvis försvinner det efter förlossningen, så det är väl bara att härda ut en liiiten stund till även med denna gravidkrämpa.

Veckan i övrigt har varit stressig. Jag har haft mina sista dagar på jobbet innan semestern och sen har vi späckat helgen med restaurangbesök, middag, Liseberg, nappslutande, Malmö-besök, kalasplanering och föräldrabesök. Mitt illamående, som är så stressberoende, har varit rätt jobbigt och jag börjar ställa in mig på att det kanske inte kommer att gå över.

Sammanfattningsvis:

– har fått mitt första åderbråck på smalbenet.

– har varit mer illamående än vanligt, men antagligen mycket pga stress.

– köpte en svartvitrandig gravidklänning i en köp- och säljgrupp och blev så nöjd. Den kan vara det skönaste jag haft på mig, och jag bestämde mig då för att det här ska bli min bekväma graviditet. Inga fler tajta och osköna byxor!

graviditet #2

Gravid vecka 14 (13+6) – andra MVC-besöket och oro inför förlossning

Vecka 14! Det går så himla fort nu, jag hänger knappt med. Till exempel känner jag mig fortfarande väldigt nygravid, trots att jag snart närmar mig halvtid. Känslan är verkligen att tiden går mycket fortare under andra graviditeten. Jag hinner knappt kika vad som står i gravidappen, och jag har inte alls lika mycket tid att ligga och klappa på magen och känna efter hur jag mår. En treåring med en helt fantastisk enorm energi plus all logistik gör att det helt enkelt bara går i ett. På ett sätt är det ju positivt att tiden inte sniglar sig fram på samma sätt, men det är också lite jobbigt att inse att den här bebin inte får samma uppmärksamhet.

Denna veckan hade vi vår andra träff med vår barnmorska på MVC (den första var redan i vecka 6). Vi gick igenom provsvaren från de blodprov som jag tog vecka 12. Jag hade tydligen inte alls särskilt bra järnvärde, utan jag ska försöka ha en mer järnrik kost och efter RUL (som vi bokade in till 18 juli) ska jag börja ta extra järntillskott. Typiskt, jag som var så glad över att mitt järnvärde såg bra ut.

På besökte tog jag också upp lite orosfrågor inför förlossningen. Till exempel att Sahlgrenska numera skickar hem omföderskor sex timmar efter förlossningen, så kallad tidig hemgång. Vi hade en helt fantastisk tid på Mölndals BB, där vi fick stanna i fem dagar tills vi kände oss redo att åka hem. Att som nu inte ens få stanna ett dygn på BB, tycker jag både är stressande och ledsamt, att vi och den nya bebin inte får samma mjuka och trygga start med varandra och att det första vi ska göra är att sätta vårt alldeles nyfödda barn i en bil mitt i december. Sen tänker jag också att det rent medicinskt verkar så sjukt osäkert. Den obligatoriska läkarundersökningen är efter 48 timmar (så då måste man åka tillbaka igen), och allt med amning och andning och komplikationer för den födande kanske inte hinner upptäckas direkt. Kommer man ens kunna stå upp liksom?

Barnmorskan försäkrade mig om att det inte skickar hem någon som absolut inte vill det, men jag känner att det är en så klen tröst i alltihopa. Varför kan inte alla bara få bli garanterade 48 timmar på BB och så kan man få välja att åka hem tidigare om man vill det?

Det känns som att vår barnmorska ändå förstår vår oro, och jag känner mig väldigt trygg med att prata mer inför förlossningen med henne. Nästa MVC-besök bokades till 4 september, då är jag i vecka 26 – evighetslångt borta!