bebis · bloggjulkalender

Lucka 1: En bild från en dag du aldrig kommer glömma (Agnes förlossningsberättelse)

(Tack till Emily Dahl för detta bloggjulkalenderinitiativ, kolla in hur du gör för att vara med här.)

Den här bloggen har varit vilande en bra stund nu, men nu har jag bestämt att det är dags att starta om. De gamla inläggen får vara privata ett tag, jag tänker att det finns en anledning till att jag valde att dölja dem. Kanske öppnar jag dem igen, kanske får de vara bara mina.

Anledningen till att jag bestämde mig för att starta igång igen är att jag just nu är inne i den mest livsomvälvande perioden en person kan vara med om och jag vill spara varje liten sekund och varje liten tanke, och att blogga är ju ett så utmärkt sätt att göra det. Varför livomvälvande? Jo, för att detta hände för lite mindre än fem månader sen:

Förlossningsberättelsen
Älskade barn, detta är din väg till oss.

(Prequel)
2 juli
Jag hade varit hemma en dryg vecka från jobbet och började nog klättra aningens på väggarna, samtidigt som jag var så himla övertygad om att vår lilla klump skulle komma minst två veckor för sent, så nej var ej inställd på förlossning riktigt än. Sysselsatte mig med att ligga hemma och läsa förlossningsböcker, antecknade olika kom-ihåg-grejer (t ex grönt fostervatten = åk in till sjukhuset illa kvickt) i anteckningsboken som jag fått av Johanna och typ bloggade på minheligagraal. Men planerade också in örtitusen olika aktiviteter för att distrahera mig. Denna dag, en onsdag, hade jag lovat Micke att kolla på en lägenhet åt honom i Sanna, fika med Helene och sen bada och grilla i Sisjön med vännerna. Och det började inget bra, blev så uppslukad av att prata förlossning med Caroline att jag helt glömde bort tiden och fick därför på riktigt springa stånkflåsandes i trapporna upp till lägenheten för att hinna dit innan visningen var över (hann! men Micke fick inte lägenheten). Efter visningen var det bara att ilskynda hem, kasta i mig lunch och sen slänga mig på spårvagnen ner mot Järntorget för att möta upp Helene för en gokaffe. Vi sitter och fikar i grodan ro när det helt plötsligt börjar göra sketaont i magen. Det är inte en värk utan en molande ihållande smärta. Jag tänker att det är för att jag suttit dåligt på lilla pinnstolen på kaféet och föreslår en promenad istället, men nej det hjälper inte det minsta så jag fick säga tack och hejdå till Helene och åka hem. Hade så ont att jag kallsvettades och grät och räknade minutrarna tills Henrik skulle komma hem.

Då en av mina anteckningar sa att ”ihållande smärta” kan vara ett tecken på havandeskapsförgiftning, bestämde vi att jag skulle ringa förlossningskoordinatorn, som var cirka jordens lugnaste person. Hon ville att vi skulle utesluta halsbränna så hon bad mig att ta en Novalucol och återkomma efter en timme om det inte blivit bättre. Och nej, det hade inte blivit bättre så helt plötsligt var det go-time, Henrik ringde taxi och det sista slängdes ner i förlossningsväskan och så åkte vi till specialförlossningen på Östra sjukhuset. Där fick vi göra CTG som visade att allt var normalt och sen fick vi sitta i ett väntrum en bra stund. Såpass länge att smärtan började klinga av. När vi väl fick träffa en läkare gjorde det inte ont alls längre så han ultraljudskollade och konstaterade att allt verkade hyvens, men att det nog inte var någon förlossningen på gång riktigt än. Nähäpp, bara att åka hem.

4 juli
Kl 03.00 vaknade jag av det som sen visar sig vara första värkarna. För fasen vad svårt det var att veta vad det egentligen var. Det var lite som mensvärk, fast i stötar. I vilket fall kunde jag absolut inte somna om, för shit vad spännande det var. Framåt morgonen började jag små smått kolla klockan för att se om värkarna kom med någonslags regelbundenhet. Och jovisst, cirka var tjugonde minut kom det en värk. Vid 06.00 bestämde jag mig för att väcka Henrik med nyheten om att det nog kanske var på gång och att han nog borde ringa jobbet och ställa in dagens arbetspass.

Jag var så  mycket lugnare än vad jag föreställt mig att jag skulle vara när det väl var dags. Hela dagen gick i en stilla lunk där jag pendlade mellan att vila, äta lite mellan värkarna och kolla tv i sängen. Vid 15.00 tyckte jag att Mean Girls var den perfekta sysselsättningen, men se då slutade värkarna komma helt plötsligt. En hel timme höll de upp och då kändes det rätt mycket som att jag hittat på allt och hållit Henrik hemma från jobbet helt i onödan. Tog mig upp ur sängen och började vanka runt för att få igång värkarna och så småningom började de komma tillbaka och blev nu också gradvis mer smärtsamma och täta.  Kl 19.00 tyckte vi att det var dags att ringa koordinatorn första gången och berätta att det är 5 min mellan värkarna och minsann gör rättså ont alltså. Koordinatorn upplyste om det vi egentligen redan visste, att man ju ska ha 3-4 värkar på 10 minuter och att det därmed inte var riktigt dags än. En och en halv timme senare var det däremot det, och i ilfart beställde Henrik en taxi och vi plockade ihop alla grejer (packning för en mindre världsomsegling) och begav oss iväg med den så himla konstiga känslan av att nästa gång vi står i den här hallen, då är det med ett litet barn.

Lagom till att vi kom fram till Mölndal hade så klart värkarna slutat helt och i alla fall jag var väldigt säker på att vi skulle bli hemskickade igen. Men när barnmorskan undersökte mig visade det sig att hela dagens värkar visst hade gett lite resultat, jag var öppen 4 cm och det blev istället för antiklimax, inskrivning. Den första barnmorskan (som sen också blev den som förlöste) tackade för sig och vi fick en annan urgullig. Hon visade var alla attiraljer fanns – lustgas, lilla brickan med dryck, knapp att trycka på – och sen lämnade hon oss. Henrik dukade upp lite buffe med snacks, satte på P4-sporten och vi låtsades lite som att allt var som vanligt.

(Dagen)
5 juli

Men ganska så snart var det inte lika spexig stämning längre. Vid 01.00 bad jag om en EDA för att det gjorde så innibomben ont och för att jag blev så borta av lustgasen. Man har ju hört att det kan ta evigheter att få tag på en narkosläkare för att lägga ryggbedövning, men jag hade uppenbarligen tur för inom en halvtimme var jag uppkopplad och det goa i att inte längre ha ont eller va helt väck på lustgas går ej att beskriva. Härifrån tog jag värkarna mestadels ståendes och gåendes och jag öppnade mig helt galant. Vid 05.30 var det vidöppet och någongång efter det somnade jag en liten stund i sängen, vilket var väldigt väldigt välbehövligt.

Kl 07.00 var det dags för skift nummer tre att ta över oss, men som tur var fick vi samma barnmorskestjärna som först tog emot oss när vi kom in. Vi kom överens om att det ju var dags att sätta lite fart på den här förlossningen och vi började testa lite olika saker – hon tömde blåsan på 1,5 liter och tog hål på fosterhinnan,  jag var uppe och gick, satt på pilatesboll och halvstod bakvänd mot ryggstödet – och nu började det bli riktigt riktigt jobbigt. Orken var slut och värkarna gjorde så sjukt ont utan att va varken tillräckligt täta och effektiva för att det skulle gå framåt. Tillslut grät jag mest bara av att det kändes helt omöjligt.

Vid 10.00 fick jag värkförstärkande dropp och det var nog det, och det berömda handdukstricket, som tillslut gjorde susen. Från att jag fick droppet och fram till att hon kom, minns jag inte så mycket. Min upplevelse är att det var ett kaos av värkar som jag hade väldigt svårt att möta. EDA:n började klinga av, så jag hade lustgasmasken tryckt mot ansiktet. Henrik hjälpte mig att försöka reglera så att jag inte skulle ta för mycket för jag blev verkligen helt borta av den. Någon gång här kom en andra, lite mer erfaren barnmorska in, och tog lite kommando. Hon var uppe vid mitt huvud och pratade peppande i mitt öra. Jag vet inte om det var att mina krystvärkar var för svaga, eller att Agnes inte vred sig ned ordentligt (tänker både) men det gick inte tillräckligt mycket framåt. Jag uppfattade en lite orolig stämning i rummet och då började jag inse att det kanske skulle bli sugklocka, klipp eller snitt. Och det var ju ändå saker jag var rädd för inför förlossningen, men där och då var jag verkligen bara intresserad av att hon skulle komma ut. Det som hände var istället att den andra barnmorskan tog fram en rullad handduk som jag fick hålla i ena handen och hon i andra och sen vid värkarna drog vi åt varsitt håll samtidigt som Henrik lyfte upp min rygg. Och se, det va tricket för att hon skulle komma ut. Den berömdra ”ring of fire” lyckades jag hålla emot och sen på nästa värk kom hoon ut!

Kl 12.21
Minns den sista värken så väl, hur den var så mycket lättare än alla de andra, och hur du helt plötsligt var ute hos oss. Vi tittade på varandra och grät av pur lycka, för att det var över, för att vi alla klarat oss och för att du var det finaste vi någonsin sett. Helt perfekt.

IMG_4548

Annonser

2 thoughts on “Lucka 1: En bild från en dag du aldrig kommer glömma (Agnes förlossningsberättelse)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s