graviditet #2

Gravid vecka 14 (13+6) – andra MVC-besöket och oro inför förlossning

Vecka 14! Det går så himla fort nu, jag hänger knappt med. Till exempel känner jag mig fortfarande väldigt nygravid, trots att jag snart närmar mig halvtid. Känslan är verkligen att tiden går mycket fortare under andra graviditeten. Jag hinner knappt kika vad som står i gravidappen, och jag har inte alls lika mycket tid att ligga och klappa på magen och känna efter hur jag mår. En treåring med en helt fantastisk enorm energi plus all logistik gör att det helt enkelt bara går i ett. På ett sätt är det ju positivt att tiden inte sniglar sig fram på samma sätt, men det är också lite jobbigt att inse att den här bebin inte får samma uppmärksamhet.

Denna veckan hade vi vår andra träff med vår barnmorska på MVC (den första var redan i vecka 6). Vi gick igenom provsvaren från de blodprov som jag tog vecka 12. Jag hade tydligen inte alls särskilt bra järnvärde, utan jag ska försöka ha en mer järnrik kost och efter RUL (som vi bokade in till 18 juli) ska jag börja ta extra järntillskott. Typiskt, jag som var så glad över att mitt järnvärde såg bra ut.

På besökte tog jag också upp lite orosfrågor inför förlossningen. Till exempel att Sahlgrenska numera skickar hem omföderskor sex timmar efter förlossningen, så kallad tidig hemgång. Vi hade en helt fantastisk tid på Mölndals BB, där vi fick stanna i fem dagar tills vi kände oss redo att åka hem. Att som nu inte ens få stanna ett dygn på BB, tycker jag både är stressande och ledsamt, att vi och den nya bebin inte får samma mjuka och trygga start med varandra och att det första vi ska göra är att sätta vårt alldeles nyfödda barn i en bil mitt i december. Sen tänker jag också att det rent medicinskt verkar så sjukt osäkert. Den obligatoriska läkarundersökningen är efter 48 timmar (så då måste man åka tillbaka igen), och allt med amning och andning och komplikationer för den födande kanske inte hinner upptäckas direkt. Kommer man ens kunna stå upp liksom?

Barnmorskan försäkrade mig om att det inte skickar hem någon som absolut inte vill det, men jag känner att det är en så klen tröst i alltihopa. Varför kan inte alla bara få bli garanterade 48 timmar på BB och så kan man få välja att åka hem tidigare om man vill det?

Det känns som att vår barnmorska ändå förstår vår oro, och jag känner mig väldigt trygg med att prata mer inför förlossningen med henne. Nästa MVC-besök bokades till 4 september, då är jag i vecka 26 – evighetslångt borta!

graviditet #2

Gravid vecka 13 (12+6) – KUB, berätta för storasyskon och för kollegor

Titta här, det är en liten bebis därinne! Puh, nu har vi gjort den grej som jag varit allra mest nervös för (efter blödningen), nämligen kombinerat ultraljud- och blodprov – KUB.

Vi hade tid 8.45 måndag morgon på Östra sjukhusets antenatal-avdelning. Vi hade lämnat av Agnes hos mina föräldrar som var på besök, och körde sen mot Östra i, vad vi trodde var, god tid. Men en tankning och två felkörningar senare sladda vi inte på sjukhuset typ två minuter innan vår tid. Såklart fanns det inga parkeringsplatser nära heller (hur kan de inte bara ha ett HAV av jättebreda parkeringsplatser framför en förlossningsavdelning?), så vi fick småspringa in. Allt stressande gjorde att jag liksom inte hann samla mig inför allvaret, och jag blev rätt skakad av alltihopa. Men det var också jättemysigt att få se den lilla människan som bor därinne och som verkligen sprattlade loss som en lite hoppräka. Det var nästan svårt för ultraljudssköterskan att få till de bilder som behövdes för att göra mätningarna pga allt ståhej (det är säkert därför jag har känt bebisen så pass mycket så tidigt denna gång). Men allt såg bra ut enligt sköterskan, och vi kunde andas ut 🙂

En annan lite rolig grej för en otålig person som jag, är att hon flyttade fram beräknat bf fyra dagar (du kanske noterar att detta inlägg inte kommer på en söndag, utan en tisdag denna gång?). Så nu är det 12 december som gäller istället!

Vi hade sedan länge bestämt att vi ville vänta med att berätta för Agnes tills efter KUB, för att vi ville se att allt var ok och att det faktiskt VAR ett barn därinne. Så dagen efter ultraljudet hade vi en mysig morgon tillsammans och då kändes det fint och bra att berätta för henne att hon ska bli storasyster och att det finns en bebis i mammas mage. Hon tog det med väldig ro, ställde frågan ”har den långt hår?”, och sen ville hon busa vidare. Det är såklart superabstrakt för en treåring att hon ska bli storasyskon, men vi har återkommit till det några gånger under veckan och då har det var mysigt att kunna prata om det med henne på en lagom nivå.

Annat som har hänt i denna veckan är att jag också har berättat för mina kollegor. Det var inte riktigt planerat, men en massa nya framtidsplaner och omstruktureringar gjorde att jag kände att det var lika bra att berätta så att ingen räknar med att jag kommer att va på plats efter december. Först berättade jag för chefen igår, och sen berättade jag för resten av kollegorna på fikat idag. Det var kul, och ganska skönt ändå, även om jag ju egentligen hade planerat att berätta först efter sommaren. Allt blir inte alltid som man tänkt, men detta blev också bra!

graviditet #2

Gravid vecka 12 (11+6) – blodprover och järnvärde

Vecka 12 inleddes med att jag hade tid för att ta prover på MVC. Dels skulle jag ta alla de vanliga proverna för gravida – järnvärde, sköldkörteln, könssjukdomar, vita blodkroppar… alltså jag vet inte ens allt de testar för? Dels tog jag blodprover för KUB (kombinerat ultraljud- och blodprov), en fosterdiagnostisk metod som alla i Göteborg erbjuds om man är över 35 år. Vi gjorde iofs det även med Agnes fast jag då bara var 33 år, men då får man stå för kostnaden själv. Ultraljudet ska vi göra nästa vecka, och då slås de olika värdena samman till en risksiffra. Jag är verkligen jättenervös för det!

På MVC fick jag direkt svar på att mitt järnvärde och att mina vita blodkroppar såg bra ut! Jag är verkligen glad så länge jag slipper äta järntillskott, för min mage klarar verkligen inte det. Så det var ett skönt besked att få.

Jag har känt mig rätt så pigg även denna vecka, så jag vågar ändå ropa ett litet litet hej över att den allra mest komaliknande tröttheten nog har gett med sig nu. Däremot har illamåendet smugit sig tillbaka, och det känns verkligen som att det är stress som jagar fram det för det är verkligen värst de dagar jag har jobbiga och stressiga morgnar.

Några milstolpar denna vecka:

  • Har tagit de första blodproven och testerna denna graviditet. Vi får svar på KUB 5 juni, och svar på resten av värdena 13 juni.
  • Tröttheten verkar ÄNTLIGEN ge med sig. Prisa allt och alla för att jag nu kanske till exempel kommer att blogga lite mer.