graviditet #2

Gravid vecka vecka 27 (26+6) – antenatalbesök och moderkaka i framvägg

Ända sen förra helgen har jag känt en allt större oro för minskade fosterrörelser. Fram till dess kunde jag känna bebisen flera gånger under dagen, och när jag har lagt mig att vila på kvällen efter nattning och middag så har bebisen alltid börjat röja runt efter cirka en halvtimme. Men denna veckan har jag inte alls känt bebisen lika bra, och i onsdags kväll la jag mig på sängen vid sextiden – för att jag hade så himla ont i ryggen – men bebisen kom aldrig igång att röra sig. Först fyra timmar senare och med diverse olika tricks för att försöka få igång rörelser, kom hen äntligen igång. Det stillade oron för den natten men på torsdagen gnagde det hela dagen att jag tycker att bebisens rörelsemönster hade ändrats så mycket. Efter ännu en orolig torsdagskväll, bestämde jag mig för att ringa till MVC dagen efter.

Jag ringde direkt på morgon och fick sen en samtal tillbaka någon timme senare. Den barnmorska som jag pratade med tyckte att jag skulle ringa till antenatalmottagningen (en mottagning för kontroller utöver vanlig mödravård) direkt, då hon bedömde att det var onödigt för mig att komma in till MVC för att lyssna på hjärtljuden med en doppler (som annars är rutin att göra först). När jag sen ringde antenatal, blev de å sin sida lite konfunderade över att jag fått denna rekommendatione, men sa att jag kunde åka in på drop-in för att kolla vad de förändrade och minskade fosterrörelserna kunde bero på.

Efter ett möte på jobbet, tog jag spårvagnen upp till Östra sjukhuset vid 16.00-tiden. Efter mindre än en timme kom jag in på ett undersökningsrum där de satte en CTG-maskin att mäta av hjärtljud och rörelser. Sköterskan hittade direkt ett starkt hjärtljud, vilket så klart var väldigt lugnande, och sen fick jag sitta själv i rummet i en halvtimme medan maskinen mätte. Allt såg bra ut på kurvan, men de ville även att en läkare skulle göra ett ultraljud. Två timmar senare fick jag komma in göra ett ultraljud, och såg direkt att bebisen röjde runt en hel del. Läkare frågade ”känner du den sparken” när vi såg att bebisen kickade till och jag fick erkänna att jag inte gjorde det. Hon hummade lite och mätte sen alla olika vinklar och vrår på bebisen och även hur flödet såg ut i navelsträngen. Efter att ha matat in alla värden kunde hon konstatera att allt såg bra ut, men att det fanns en förklaring till att jag inte känner fosterrörelserna så bra – jag har tydligen moderkakan i framvägg. Det är lite svårt att hitta vettig information om detta tyvärr, men vad jag har förstått gör detta, där moderkakan är placerad i bukväggen, att den blir litegranna som en stötdämpare vilket gör att man kan känna bebisen både senare och mindre än i annat fall.

Det var så klart jättejätteskönt att se och höra att allt är bra! Men också lite klurigt att nu inse att jag inte kommer att kunna känna bebisen regelbundet på samma sätt som med Agnes. Läkare var dock väldigt tydlig med att jag skulle åka upp till antenatal igen om jag kände samma oro någon annan gång, utan att tveka. Så det ska jag ta med mig!

graviditet #2

Gravid vecka 26 (25+6) – MVC-besök och magbilder

I söndags (3 september) fick jag några timmar för mig själv hemma för ovanlighetens skull, så då passade jag på att ta lite bilder på magen! Så här ser den alltså ut vecka 25+1. Jag känner verkligen att den växer med rekordfart just nu och bara blir större och större, gravidbyxor och -strumpbyxor sitter rejält tajt efter en hel dag, och jag har svårt att böja mig ner. Jag ska försöka dokumentera framväxten lite mer regelbundet, minns att jag tyckte det var jättekul att se sen efteråt när det kändes helt sjukt att en gång ha varit gravid.

I måndags hade vi vårt tredje MVC-besök (första i vecka 6 och andra i vecka 14). Det var första gången som vi fick lyssna på hjärtljudet, som lät fint, och mätte sf-måttet. Min känsla har hela tiden varit att jag har blivit mycket större denna gång, men sf-måttet var på pricken detsamma och jag vägde bara ett kilo mer, spännande att kroppen kan vara så dålig på att minnas. Jag tog även järnvärde och blodvärde, som var bra, så alla problem jag har haft med järntabletterna har ju ändå haft en funktion.

Fokus för samtalet var nästan helt på förlossningarna, både vad vi hade för tankar och känslor från Agnes förlossning, och vad vi tänker inför den kommande. Jag känner mig egentligen inte så orolig inför förlossningen, utan är nästan lite peppad inför den, hur konstigt det än kan låta. Min teori om det är att jag på egen hand har bearbetat Agnes förlossning i nästan tre år, och nu känner jag att jag faktiskt förstår vad det var som hände och inom vilken ram den var extra jobbig eller lång. Månaderna efteråt famlade jag verkligen efter svar på om min förlossning var extraordinärt helvetisk, eller om det helt enkelt är så att föda barn.

Nu vet jag, och det bekräftade också vår barnmorska på besöket, att min förlossning var väldigt, väldigt utdragen. Jag var helt öppen i 7 timmar, något som i vanliga fall för en förstföderska brukar va 3-4 timmar, och det sju timmar av fruktansvärd smärta, värkstimulerande dropp och värkstormar. Jag minns ju knappt något av dessa timmar, så vi hjälptes åt att pussla ihop dem nu med hjälp av partogrammet.

Det som vi kom fram till var att jag antagligen hade en kombination av värksvaghet och att Agnes hade svårt att tränga ned med huvudet. Värksvagheten kan bero på att jag fick EDA vid kl 02:00, men det behöver inte vara så. Barnmorskan tyckte också att man satte in värkstimulerande dropp lite sent på mig, fick det vid 9:00 när jag hade varit öppen i 3,5 timme. Agnes kom  ut till slut med hjälp av handdukstricket (eller om det var ett lakan), där jag fick hålla emot samtidigt som en barnmorska drog åt andra hållet. Min tanke om det har varit att det trycket nedåt kanske kan ha medverkat till att jag skadade svanskotan, men det går inte i att svara på exakt när skadan hände.

Det var ett bra samtal och skönt att gå igenom alla förlopp lite nogrannare. Vår barnmorska erbjöd oss att skicka remiss till Aurora-samtal, men vi tackade nej till det just nu, då det inte känns som att det behövs. Jag känner mig, som sagt, ganska förväntansfull och fri från oro när jag tänker på förlossningen.

Däremot känner jag ett ganska stort behov av att försöka ”styra” förlossningen mot ett mindre långdraget förlopp. Vår barnmorska sa att vi kunde skriva ett ”kontrakt” att lämna till förlossningen, där min föregående förlossning beskrivs tillsammans med mina önskemål. Jag vet inte riktigt vad det är som skiljer detta från ett så kallat förlossningsbrev, kanske menar hon samma sak.

Det jag vill ha med i kontraktet är:
– försöka undvika ett långdraget förlopp. Avvakta med EDA och vid värksvaghet, sätta in värkstimulerande tidigare (men kontrollerat!).
– oro för att skada svanskotan igen, kanske att ett annan position än gynställning vid själva utdrivningen är bättre?
– helst av allt vill jag dock försöka undvika värkstimulerande. Det var det som var det absolut obehagligaste med förlossning, då jag tappade all kontroll och bara upplevde ett enda lång kaos av värkar – värkstormar.
– få stanna åtminstone en natt på BB för återhämtning.

Som jag förstod det ska barnmorskan sätta ihop kontraktet utefter vad vi pratade om, och att vi sen pratar om det på nästa besök som är om fyra veckor.