graviditet #2

Gravid vecka 32 (31+6) – full rulle i magen

Vecka 32 har verkligen varit ganska händelselös. Det har inte varit några inbokade MVC-besök eller oroliga antenatal-besök (som tur är, såklart). Det som däremot har hänt är att bebisen har börjat göra vad som känns som kampsportsgymnastik och volter där inne. Jag antar att det beror på att den börjar bli riktigt stark och stor nu, men fortfarande har rätt gott om plats att röra sig. Jag känner mig inte längre så övertygad om att den har fixerat sig, det var nog bara en tillfällig lugn period förra veckan.

Energi- och krämpemässigt har det varit en bra vecka. Jag har kommit iväg och tränat två gånger, och det har verkligen gett superbra resultat att jag fått hjälp med förskolehämtningarna. Helt plötsligt känner jag inte längre att jag fullständigt har tagit ut mig när kommer hem. Så jag ska verkligen försöka att fortsätta be om hjälp!

 

graviditet #2

Gravid vecka 31 (30+6) – andra antenatalbesöket och kanske att bebis har fixerat sig?

Puh, det blir verkligen tyngre och tyngre nu, och jag märker markant skillnad på hur mycket jag orkar gå, lyfta och anstränga mig. Det är väl bara att inse att jag verkligen är höggravid nu!

I onsdags var jag återigen på antenatalenheten på Östra sjukhuset (var där i vecka 27 också), för att kolla upp vad jag upplevde som minskade fosterrörelser. Dagen före var jag med om en häftig inbromsning när jag åkte bil och magen kom i kläm och jag kände mig öm efteråt. Det i kombination med att jag inte kände mer än några svaga fosterrörelser på lite mer än ett dygn efter bilincidenten, gjorde att jag ringde MVC och gemensamt bestämde att jag borde åka till antenatal för en koll.

När jag kom in för kontroll hittade de direkt hjärtljud, vilket såklart var jätteskönt. Sedan kopplade de in mig på en ctg-apparat för registrera fosterrörelser och sammandragningar och då hände ingenting på mer än 40 minuter. Jag hann inte bli så orolig, i och med att hjärtat hela tiden slog jämt och fint, men när barnmorskorna kom in med röd saft och började buffa runt med magen för att få igång bebisen hann jag väl tänka att de önskade lite mer aktivitet.

Efter ctg-undersökningen fick jag rätt så snabbt träffa en läkare som gjorde en ultraljudsundersökning, där hon snabbt konstaterade att allt såg jättebra ut och att bebisen reagerade med rörelser på hennes tryckande. Hon såg även att bebisen har lagt sig med huvudet nedåt! Jag hade misstänkt det för att det dagarna före hade känt att den höll på ett himla stort vändningsprojekt där inne, och mycket riktigt hade den nu parkerat sig huvud ner och nu, enligt min tolkning, tagit lite siesta efter den stora kraftansträngningen.

Annat som har hänt denna vecka:

  • Har prickat av overall på handla-listan. Det blev denna ullfleece-overall från Disana. Jag tänker att det skulle vara kul att lägga upp bilder på allt vi har förberett till bebisen denna gång, och vad jag ska packa i bb-väskan (här är innehållet i vår förra väska). Vad mer skulle vara kul att läsa om?
  • Jag har fått hjälp med båda mina förskolehämtningar denna vecka. I tisdags hämtade farmor och farfar, och i torsdags gick jag istället hem till några vänner och blev sen hämtad i bil. Det GÅR tyvärr inte att hämta på förskolan längre, jag orkar inte.

 

graviditet #2

Gavid vecka 30 (29+6) – blodtrycksfall, vattengympa och överansträngning


Trots en hel vecka av vinterkräksjuka tog vi oss till Stockholm för att fira min pappas 70-årsdag. Agnes hade klarat sig från kräksjuka, men istället blivit rejält förkyld med hög feber. Det var lite tufft, och kanske onödigt, att åka iväg – först med tåg och sen på 24-timmarskryssning. Så när vi väl hade kom hem klockan 23.00 i måndags kväll, var vi rejält slitna.

Blodtrycksfall

I tisdags tog det nog därför ut sin rätt, och jag var väldigt nära att svimma på ett jobbmöte som jag höll i. Det började direkt efter lunchen av att jag kände en skarp smärta i mellangärdet, precis ovanför stora magen. Jag tog en novalucol i tron att det var sura uppstötningar eller magkatarren som gjorde sig påmind. Det hjälpte lite, men när jag sen körde igång mötet kände jag att jag började må sämre och sämre. Kallsvetten bara rann längs nacken, och jag kunde inte koncentrera mig på vad som sas, men försökte ändå att ignorera att det hände. Efter kanske tio minuter var jag dock tvungen att ursäktande avbryta mötet och istället gå och lägga mig i jobbets vilorum. Det kändes lite bättre av att ligga ner, så efter en kvart gick jag upp igen. Jag hade nog kunnat ligga längre, men jag hade en tid på MVC att passa, och jag kände mig väldigt intresserad av att kolla upp varför jag mådde så dåligt.

På lite ostadiga ben kom jag försenat till MVC, där jag berättade vad som hände. Efter att kollat både järn, blodsocker och blodtryck konstaterade min barnmorska att jag hade ovanligt lågt blodtryck, och att det nog var ett kraftigt blodtrycksfall som hade orsakat min nästan-svimning. Hon var tyvärr lite stressad vid detta besök, så förutom att diskutera åtgärder för att undvika fler blodtrycksfall (vila, vila, vila), blev det inte att vi pratade så mycket mer, utan hon mätte mitt SF-mått (27), lyssnade på hjärtljuden och så bokade vi inte två tider till ( 27 oktober och 16 november).

Efter MVC-besöket hade barnmorskan gett mig stränga order att inte hämta Agnes själv från förskolan, så jag ringde min kompis Sara som, som tur var, slutade jobbet precis då och lovade att komma förbi med bilen och köra hem Agnes och mig, SÅ HIMLA SNÄLLT. När hon sen kom hade hon dock glömt att de plockat ur bilbarnstolen för att tvätta den, så hon fick dessutom dra vagnen uppför alla backarna hem till oss.

Vattengympa

Under mina första graviditet med Agnes fick jag remiss till vattengympa på ett rehabcenter nära oss för att försöka minska mitt ryggont. Det var helt gratis och jag gick dit onsdag morgon varje vecka från mitten av graviditeten fram till vecka 37. Det var fantastiskt att träna i vatten, både för att få känna sig tyngdlös men också för att jag var rätt stark sen när bebis väl kom.

Denna graviditet har jag längtat efter att vattengympa, men då de dragit in min rehabgympa har jag tvekat då jag tyckt att det varit lite dyrt med privata klasser. Men så bestämde jag mig helt plötsligt för att det fick vara värt det, och betalade lite surt 2 400 kr för åtta pass i precis samma rehabpool. Men oj, vad jag redan nu känner att det är värt det. Det är Magplasket som håller i det, och nu i onsdags var min första gång. Det var så skönt att glida ner i det varma vattnet och träna kroppen på ett skonsamt sätt. En barnmorska håller i passet, och ena halvan av träningstimmen ägnas åt gympa och andra halvan åt olika förlossningsförberedande aktiviteter och avslappning. Det visade sig att jag var en av få omföderskor (3 av cirka 20), vilket ju är jättesynd. Omföderskor, unna er detta!

Överansträngning

I torsdags tog sen alla aktiviteter och sjukveckan återigen ut sin rätt. Jag hämtade Agnes tidigt för att hon hade en tandläkartid. Efter en särdeles krånglig läggning fick vi småspringa till tandläkaren och jag kände direkt efteråt att det inte var bra. Vi tog spårvagnen hemåt, men jag ville passa på att på att småhandla så vi stannade till och gjorde det på närbutik tio minuter bort. På hemvägen var jag tvungen att gå med små myrsteg pga foglossningssmärtan efter springturen, så det som brukar ta tio minuter tog lite mer än en halvtimme. I sista backen på hemvägen trodde jag knappt att jag skulle orka ta mig upp, så det var extremt skönt att komma innanför porten… bara för att upptäcka att jag lyckats glömma min ryggsäck i närbutiken. Med mina hemnycklar. Jag började gråta av tanken på att gå hela vägen fram- och tillbaka igen, och det var med stor ansträngning som jag lyckades göra det.

Lycklig tandläkarpatient som fått två(!) presenter. Och som sen var så himla snäll mot sin överansträngda mamma.

Det kändes så klart inte bra att överanstränga mig så här mycket, så på kvällen pratade jag och Henrik om att vi måste försöka lösa just förskolehämtningar som är det som jag just nu inte mäktar med, och som inte heller är bra för Agnes då jag kanske riskerar att svimma eller inte hinna med i hennes tempo. Vi ska kika på hur vi kan ta hjälp av vänner och familj, eller om han får gå ned ännu mer i arbetstid för att ta alla hämtningar. Jag tänker dock att vi även behöver hans krafter efter att bebisen har kommit, så hoppas vi kan lösa det på annat sätt!