barn · bebis · förlossning · graviditet #2

Hannahs förlossningsberättelse

Hon är här! Idag är det exakt fyra veckor sedan vår lilla Hannah föddes på Östra sjukhuset i Göteborg. Sedan dess har vi hunnit med att fira jul och nyår och långsamt komma in i vårt nya tvåbarnsliv. Men medan jag minnet fortfarande är färsk ska jag nu skriva ner vår förlossningsberättelse.

19 december (bf+ 3)

13:00. Jag vaknade på soffan efter en middagslur (ja, var så trött jag somnade i stort sett varje dag på slutet av graviditeten) och kände att de kom något som kändes som betydligt mer än bara en riklig flytning. Jag gick upp, bytte byxor och satte in en binda för att ha lite koll på vad det eventuellt skulle komma för mer vätska. Eftermiddagen gick i sin vanliga lunk och det kom lite mer vätska då och då men så här i slutet av graviditeten så vet man verkligen inte vad som är vad. Jag kände dock liksom på mig att det var något på gång, så var väldigt uppmärksam på kroppens olika signaler.

När Henrik kom hem med Agnes vid 17.00-tiden så nämnde jag att det kändes som att något var på gång, men vi la inte så mycket vikt vid det utan fortsatte med middag och nattning.

19.00. Medan Henrik nattade Agnes gick jag på toa och såg då att det kommit blod i bindan och samtidigt började jag också känna av ett allt starkare tryck bakåt och neråt. Jag stövlade in mitt i nattningen och rådgjorde med Henrik och vi bestämde att det nog ändå var en idé att ringa förlossningskoordinatorn.

19:24. Sagt och gjort, jag ringde förlossningskoordinatorn och berättade om läget – att jag misstänkte att mitt vatten kanske hade gått, att jag haft en blödning och att jag kände ett starkt tryck nedåt. Koordinatorn tyckte att vi ska åka in på en koll, men sa också att det var rätt så troligt att vi skulle bli hemskickade i och med att jag inte hade något värkarbete.

Tankarna började snurra, hur skulle vi lösa det här? Jag ringde först våra kompisar som vi hade bestämt skulle ta hand om Agnes när det var dags att åka in, och de berättade att deras jämnåriga barn var sjuk och hade både kräkts och haft hög feber, så vi kom fram till att det nog inte var aktuellt att de skulle passa henne. Efter lite funderande ringde jag en annan vän som Agnes avgudar, och som tur var hade hon inga planer och sa att hon kunde vara hos oss på mindre än en halvtimme.

Kompisen dök upp ungefär samtidigt som Henrik hade nattat klart, och då hade jag hunnit bli rätt rejält nervös och uppspelt. Vi gick igenom lite olika scenarion med Lina, till exempel om hur det skulle kunna bli om vi nu trots allt fick stanna. Sen packade vi in BB-väskan i bilen och körde upp till förlossningsavdelning 312 på Östra sjukhuset, dit koordinatorn hade meddelat att vi var välkomna.

21:00: Vi kom in till förlossningen ungefär vid nio och ringde på klockan. Vid det laget hade jag börjat tvivla på att det verkligen var något på gång, så vi hade lämnat BB-väskan i bilen och var nog rätt förberedda på att åka hem. En barnmorska kom och mötte oss och satte först ctg-dosor  på min mage för att mäta sammandragningar och hjärtljud. När det var klart efter 20 min ville de kolla om vattnet hade gått, och behövde göra en gynundersökning. Efter några dåliga erfarenheter har jag utvecklat en ganska rejäl skräck för gynundersökningar, så det var verkligen en prövning att försöka hålla mig lugn genom undersökningen – som visade att vattnet inte hade gått.

Så i och med att varken vattnet hade gått eller att jag hade haft några värkar, fick vi vid 22:30 åka hem från förlossningen. Och, såklart, fick jag den första värken i bilen tillbaka. Och det var en rejäl, stark sammandragning som jag måste andas mig igenom. Den andra värken kom några minuter senare, i trappen upp till lägenheten, och även den var så pass stark att jag måste stanna och andas mig igenom. Om jag jämför med min första förlossning, är det som att kroppen nästan helt hoppade över latensfasen och istället gick rakt på aktivt värkarbete. Eller så var det så att jag inte hade märkt av latensfasen alls denna gång, förutom det att jag kände ett välbekant tryck nedåt och bakåt.

23:00. När vi kom hem så fattade vi nog båda att det antagligen skulle bli en tur tillbaka till Östra sjukhuset rätt snart, så vi bad vår kompis att sova kvar över natten istället för att eventuellt behöva åka fram och tillbaka, och så himla snäll som hon är bäddade hon ner sig i soffan.

Henrik och jag gick och la oss, Han lyckades somna ganska snabbt, men jag var alldeles för pirrig för att kunna somna och värkarna gjorde ju redan rejält ont. Jag började nu klocka värkarna och det var 8–10 minuter emellan dem, men vissa kom lite tätare. En gång lyckades jag somna mellan två värkar, men det var en riktigt jobbig känsla att vakna av en värk, så obehagligt att inte ha kunnat förbereda sig på att den var på väg.

20 december (bf+4)

1:30. Nu kunde jag inte längre ligga ner och ta värkarna, utan klädde på mig och gick upp. Jag vankade av och an i köket (för att inte väcka storbarnet, kompisen på soffan i vardagsrummet eller Henrik i sovrummet). Efter en halvtimme hade jag ungefär 4 minuter mellan värkarna och bestämde mig för att ringa förlossningkoordinatorn igen. Hon gav oss en plats på en av förlossningsavdelningarna (308), men tyckte att jag kunde jobba på lite hemma en stund till i och med att värkarna fortfarande var lite oregelbundna.

Jag kämpade på med värkarna i en timme till och vid 3:00 hade det blivit mer regelbundna och längre. Jag försökte distrahera mig så gott det gick i min ensamhet (en rekommendation från Föda utan rädsla är att inte försöka lägga så mycket mental kraft på latensfasen, utan försöka spara den till aktiva fasen senare). Jag lyssnade på ett avsnitt av Förlossningspodden och gjorde ett fotbad och fixade fötterna (det var inte enkelt med jättemagen och värkarna, så dålig idé). Plötsligt kände (och såg) jag att det kom en liten blödning, och det var min väckarklocka att det nog ändå var dags att börja bege sig tillbaka till förlossningen.

03:00. Jag väckte Henrik och kompisen på soffan, och vi gav henne lite information om morgonrutiner och hur vi skulle fixa det med avlösning av farmor och farfar. Sen beger vi oss genom ett i stort sett öde Göteborg mot Östra sjukhuset. Jag tog två eller tre värkar i bilen, och några stycken när vi väl kommit fram och jag väntade på att Henrik skulle hitta parkeringsplats (hur kan det finnas så få platser utanför förlossningen? Det övergår mitt förstånd!).

04:10. Vi blev (förstod jag det senare) inskrivna direkt när vi kom in. Jag (och jag vet att många andra också tror det) trodde att det först var när de hade kollat hur öppen jag var som det var tal om att få stanna, men det kollade de först en timme senare. Vi fick ett förlossningsrum och de satte på ctg igen. Självklart hade mina värkar börjat klinga av (exakt samma som första förlossningen), så jag bad om ett ståbord för att kunna röra mig lite runt i rummet och få igång värkarna.

05:30. Härifrån har jag min sista anteckning i mobilen: ”Öppen 5 cm. Ska bada!”. Uppenbarligen var jag fortfarande vid god vigör och kapabel att komma ihåg att skriva ned vad som hände. Barnmorskan hade till slut kollat min livmodertapp, som var öppen 5 cm, och jag fick beröm för gott hemmaarbete. Hon föreslog sen att vi skulle testa att ligga i badkaret en stund, vilket jag aldrig hade funderat på tidigare men nu kände mig väldigt öppen för att testa. Vi hade pratat om min svanskoteskada som de läst om i mitt förlossningskontrakt (eller förlossningsplan som det också kallas), och att vara i badet kändes som ett bra sätt att bli smärtlindrad och med det förhoppningsvis undvik epidural, värkstimulerande och en förlängd krystfas.

Vi gick till ett annat rum där det fanns ett badkar och vid 05:40 går jag ner i det varma badet. Till en början var allt väldigt lugnt och skönt, jag tog värkarna utan problem och vi lyssnade på musik och drack saft. Efter någon timme bad jag om lustgas och började använda det på lägsta inställningen. Jag hade ont, men kunde hantera att bara ta 5–6 andetag i lustgasmasken och kunde därför hålla huvudet mycket klarare denna gång.

08:15. Nu kollade de livmodertappen för andra gången och det visade sig att jag var helt öppen! Jag hade öppnat mig 5 cm på bara några timmar, och det i stort sett helt utan smärtlindring, så jag (och tror jag, alla andra) tänkte nog att det snart skulle komma en bebis. Med hjälp av barnmorskan och studenten som hade varit med hela tiden, började jag trycka lite mer vid varje värk.  En stund senare gick mitt vatten och vid 09:30 började jag känna krystkänslor. Då rullade de bort lustgasen (med förklaringen att det inte hjälper i denna fas) och förberedde för en vattenfödsel.

Härifrån och fram till födelsen var det slut på den lugna och sköna känslan, och den tilltro till kroppen som jag hade haft hela tiden började ta slut. Jag krystade och krystade, med allt större kraft, men det verkade inte hända så mycket med progressen. Vid 10:00 hade jag inte så mycket kraft kvar efter att ha varit öppen i två timmar, så vi kom överens om att vi behöver göra något nytt för att få fart på framfödandet. Henrik och barnmorskorna hjälpte mig upp ur badet och till en förlossningssäng. I förlossningsjournalen läser jag i efterhand att de ”sätter pvk och tar bastest”, vilket betyder att jag fick en port/kanyl i handen för att förbereda för dropp.

Vid det här laget hade det kommit betydligt fler personer till förlossningsrummet – en extra barnmorska, en undersköterska och två läkare. Trots att jag var fullt sysselsatt med att fortsätta krysta, först på sidan och sedan knästående, uppfattade jag att de pratade sinsemellan och jag förstod då att det kanske skulle bli tal om något ”ingripande”. Samtidigt kände jag alltmer hopplöshet i och med att krafterna var helt slut och att det kändes som att jag inte kunde göra mer än jag gjorde, trots massa pepp från personalen. Så ungefär samtidigt som jag kände att jag på väg att ge upp, föreslog barnmorskan att de skulle sätta värkstimulerande dropp i form av oxytocin. Först fick jag panik av det, med tanke på att jag hade en så dålig erfarenhet av det från min första förlossning, och där och då inte kände att jag orkade mer smärta eller kraftigare värkar. Men ganska snabbt insåg jag också att jag nog behövde mer kraft, så vid 10:40 sätter de droppet och jag kände snabbt att jag fick mer kraft i värkarna. Och att det faktiskt kändes bra, inte minst fick jag en så pass välanpassad dos att jag kunde vila mellan värkarna, vilket var en väldigt annorlunda känsla mot första förlossningens ändlösa värkkaos.

En kort stund senare märkte jag att det börjar forsa ut blod. Läkaren och barnmorskan fick ännu mer bråttom – dels för att jag blödde, men också för att bebisen visade tecken på att må dåligt, vilket jag förstod först i efterhand. De föreslog sugklocka, men det är en av de förlossningssaker som jag har allra mest skräck för, så då bad jag om att få testa själv en sista gång. Med de extra krafterna från droppet, ”levatorpress” (att en barnmorska trycker emot i mellangården för att guida var man ska krysta) och några krystningar där jag fick dra i ett lakan (samma som med Agnes) kom hon till slut ut!

11.11: ”En flicka framföddes på två värkar i framstupa kronbjudning”. Hon vägde 3850 g, var 52 cm lång och hade ett huvudmått på 36 cm.

Efter att moderkakan också kommit ut kördes vi tillbaka till förlossningsrummet och jag kollades och syddes för bristningar. Under tiden som de sydde låg bebisen på min mage och vaknade till, och jag fick kaffe och chokladmilkshake (istället för ostmacka som ju tyvärr är bland det äckligaste jag vet). Det var verkligen en fantastisk känsla att få ligga där med sin friska och gulliga bebis, att va glad över att förlossningen var över och att vi blev så himla väl omhändertagna av barnmorskestudenten och en undersköterska. Och jag som hade varit så orolig över att vi skulle bli utkastade efter sex timmar, blev istället upprullade till BB vid 15:00 och fick den trygga start som jag hade önskat!

barn · graviditet #2

Gravid vecka 8 (7+6) – en liten blödning och MVC-samtal

Denna veckan fick jag min första stora oroskänsla. Onsdag kväll precis innan middagen upptäckte jag att jag hade en blödning. Var helt panikslaget rädd under hela middagen och gick sen på toa och kollade igen – det blödde fortfarande. Jag var såklart rädd att det var ett begynnande missfall, något som jag verkligen undvikit att läsa något om, så fick order av Henrik om att lägga mig i sängen och läsa på om blödningar och missfall. 1177 har verkligen fantastiskt bra information där alla olika scenarior gås igenom, med handlingsplaner för varje scenario. Det jag kom fram till var att det nog var en ”gammal” blödning baserat på färgen, och att det allra troligast inte var någon fara.

Däremot stod det på 1177 att jag skulle ringa till MVC och stämma av, vilket jag gjorde dagen efter (då blödningen som tur var hade slutat). Barnmorskan som jag pratade med var ganska barsk, men lugnade mig med att det inte var någon fara utan högst troligt berodde på att man har sköra slemhinnor som gravid. Jag kände mig trygg med det svaret, och jag har känt av alla mina andra gravidkrämpor sedan dess, så oron har nu försvunnit.

När jag ändå hade en barnmorska på tråden (tyvärr inte vår egen barnmorska, men ändå) passade jag på att fråga om min trötthet. Jag känner verkligen att den är helt förlamande ibland, och de allra flesta kvällar somnar jag vid nattning oavsett om det är jag som nattar eller inte. Hon tyckte att jag kunde börja lite smått med järntabletter, även innan jag tagit alla prover, men jag vet ärligt inte hur jag ska tänka med det. Jag vet ju att min katarrmage mår väldigt dåligt av dem, så jag kommer nog ändå att komma fram till att jag avvaktar med dem tills efter att jag tagit proverna. Tröttheten går ju förhoppningsvis över runt vecka 12, så det blir bara att stå ut!

 

barn

Helgen i bilder: utflykt till Stora Amundön, båttur till Hisingen och livets första semla

Helgen (11-12 februari) var från början helt planlös, men det blev det slut en av det mest innehållsrika och mysiga på länge. På lördagsmorgonen vaknade vi till strålande sol och en helt fantastiskt fin vinterdag. Vi gjorde då slag i saken och messade våra bästa hundvänner Carin och Daniel och frågade om de vill följa med oss på hund- och barnpromenad. Det ville de gärna (de är såna proffs på utflykter pga av hund och naturintresse), så vi tog bilsällskap ut till Stora Amundön söder om Göteborg.

Och alltså det var så magiskt vackert där! Plus kallt. Agnes var till en början lite tveksam till utflykten och ville mest sitta i vagnen, men efter en fika med jordärtskockssoppa sprang hon glatt (och livsfarligt) runt på de hala klipporna tills vi styrde kosan tillbaka hemåt.

Där väntade bästis-Nils utanför och eftermiddagen ägnades åt bus, bus och lite Pippi-kollande.

På söndagen skulle Henrik städa lägenheten för en visning, så Agnes och jag bokade träff med Raisa och Helene på Hisingen. Jag tänkte att det kunde vara roligt att ta båten dit, men Agnes var INTE megaförtjust. Vädret var nog det gråaste jag varit med om, inte ens drömmiga Slottsberget lyste upp.

Vi hoppade raskt över våra promenadplaner och styrde kosan raka vägen mot kaféet Leymanns. Och där, där fick Agnes prova livets första semla! Så nöjd med det!

Efter semla och efterföljande sockerrus somnade Agnes i vagnen. Jag styrde den mot en barnvagnsaffär för service och sen en storhandling. På kvällen var jag och Agnes själva hemma och det var mys!

barn · stil

Gymnastikkläder för barn

Nu i vår har Agnes och jag börjat på familjegymnastik, vilket är så himla roligt! Inte minst är det roligt att ha en aktivitet tillsammans varje vecka att prata om, men det är också väldigt bra uppstyrda lektioner med lagom utmaning för en 2,5-åring. Min mamma ville vara med och gympapeppa lite med en dräkt eller påse, så jag satte igång att researcha efter roliga och bra gymnastikkläder och tillbehör. Jag är väldigt peppad på att sy en egen gympapåse (hittade så bra tutorial på Pinterest), men de påsar jag hittade när jag letade runt var så fina att jag var tvungen att knö in dem i collaget. Och sen, det här med gymnastikdräkt… jag insåg efter ett tag att det nog inte är så himla gängse i Sverige, utan nog är vanligare i Danmark där jag är uppväxt. Mycket riktigt är också de dräkter jag hittad från danska märkena Bang Bang och Popupshop.

collage-gymnasticswear

1. Bobo Choses, A legend striped terry romper
2. Tinycottons, scissors towel-bag
3. Tinycottons, line melange socks
4. Bang Bang Copenhagen, Mila Gym Suit
5. Tinycottons, grid towel-bag
6. Bang Bang Copenhagen, Dancing Dora Leotard
7. Mini Rodini, stripe socks yellow
8. Mini Rodini, socks pink
9. Popupshop, Gym Piece Cheetah
10. Fabelab, String Bag Ship White
11. Fabelab, String Bag Alisan

barn · föräldraskap

Äntligen blöjfri


I somras försökte vi vänja av Agnes med blöja enligt den metod som beskrivs i Blöjfri bebis. Det var några tuffa veckor för hela familjen med många dagliga olyckor, men vi kämpade på. Det kändes aldrig som att Agnes var riktigt redo för omställningen 100 till 0, och när förskolan rapporterade om flera olyckor per dag så bestämde vi oss för att gå tillbaka till blöja igen. Vilket kändes helt rätt!

Men nu under jul- och nyårshelgen var det som att hon självmant bestämt sig för att det var slut med blöja. ”Jag vill inte ha blöja mer” rapporterade hon (och vägrade ta på sig en endaste till). Istället visade hon glatt att hon fixade att gå på både toa och potta och vi hängde på och erbjöd henne även blöja hela tiden, för att inte pressa. Och från att ha haft blöja dygnet runt 22 december, är hon nu sen en vecka tillbaka (2 januari) helt blöjfri även på natten.

Jag är så himla stolt över henne att hon kirrat detta så bra alldeles själv. Det känns också som att vi ännu mer klurat ut hur hon tar sig an sådana här förändringar. Det är häftigt!

 

barn · resor

Nyårsafton 2016 – skogsutflykt, korvgrill och husfest

Vi har sådan tur att våra vänner styr upp både nyårsplaner och sommarhushyrande, så att vi bara kan säga ”ja, tack” och hänga med. I år serverades vi en nyårshelg i ett lånat hus i Mellbystrand med både klar tre-rätters-middag, arbetsschema för alla måltider och en superhärlig dagsplan. Alltså så skönt och lyxigt att bli bjuden på detta!

agnes-161230

Vi bilade ner dagen före nyårsafton, men mig och min onda rygg i baksätet tillsammans med Agnes och alla gosedjuren. Hon överraskade genom att sova nästan hela bilresan på 1,5 timme.

 

agnes-henrik-1-161231

nyarsganget-161231-2

På nyårsafton gav vi oss iväg till ett naturreservat i närheten där vi gick en slinga i skogen hela bunten vuxna, barn och hundar. Agnes är inte jätteförtjust i att vara ute när det är kallt, så hon vägrade att gå ur vagnen.

nyarsganget-161231

agnes-henrik-2-161231

Men när vi kom fram och det vankades korvgrill blev hon på mycket bättre humör, även om det inte syns så mycket på bilden. Det svala humöret berodde nog både på kylan och att hon var rejält trött, för strax efteråt somnade hon i vagnen och jag promenerade hem i strängvädret.

 

När vi hade värmt upp oss och svidat om oss till nyårskläderna, satte alla arbetsgrupper igång att jobba. Jag stod för förrätten – en jordärtskockssoppa – och dukningsgruppen hade gjort så här fint! Sen lyckades jag tyvärr inte föreviga ens att jag och Agge hade matchande Back-klänning, lite tråkigt men ändå ett bevis på att det var en bra och fartfylld kväll!

Dagen efter busades det med ballonger och lästes i soffan. Jag hade fått ryggskott igen, denna gång precis innan vi skulle gå och lägga oss på nyårsafton, så den natten var inget vidare, huh.

Sen packade vi ihop oss och åkte hem, med ett stopp på Max där Agnes för första gången fattade grejen med burgare – det är ju livet!

barn · resor

Julen 2016 – tågresa, ryggskott och kassa mobilbilder

agnes-henrik-161223

Dan före julafton tog vi tåget upp till Stockholm. Det är verkligen en helt annan grej att åka tåg med en 2,5-åring, jämfört med en 10-månaders (skrev två långa inlägg om det med bra tips, kolla om du har kids i den ålder vetja). Nu är det en helt ljuvlig historia, eftersom hon både kan sysselsätta sig och sitta stilla. Det som gjorde det lite knöligt denna gång var att jag lyckades knäcka ryggen på riktigt en minut innan vi skulle. Jag kunde alltså inte bära en endaste av alla våra väskor och inte heller hjälpa till så värst mycket med Agnes. Sån otur! Så medan jag försökte att hitta en någorlunda bekväm sittställning, ägnade sig resten av familjen åt att äta tahini-macka, gå till bistron, leka med babblarna och sno åt sig lite iPad-tid av barnet bredvid.

På julafton var min rygg fortfarande paj, men med lite starka värktabletter höll jag mig igång. Julafton bjöd tyvärr inte på någon snö, men däremot högvis med julklappar (vi var tvungna att ta paus mitt i utdelningen för att Agnes inte orkade med allt öppnande) (nästa år reglerar vi mängden klappar), Kalle Anka-tittande och julmat. Det är riktigt dåligt fotoljus i mitt föräldrahem, så alla bilder är helt hopplöst mörka och röda pga de aprikosa väggarna, sorry.

agnes-henrik-emma-161225

På juldagen var det jättefint väder så efter lunch åkte vi på utflykt till först Flottsbrobacken för lite pulkaåkning (det gick inte alls pga för isis snö) och sedan till Mångkulturellt centrum i Fittja där vi fikade utomhus(!) i säkert tre minuter innan det blev för kallt.

På annandagen tog jag med föräldarna och Agnes på promenad till en lekpark i området som skulle vara bra. Tanken var att Henrik skulle få vila lite eftersom han fick ta nästan allt barnrelaterat pga min rygg. Dock gjorde jag det episkt smarta att lyfta Agnes på lekplatsen och fick julhelgens andra ryggskott.

agnes-henrik-161226

På kvällen fick Henrik hjälp med matlagningen av lilla kocken. Hon tycker det är så kul att hjälpa till att laga mat, måste verkligen försöka involvera Agnes mer i det!

Den 27:de december åkte vi hem, och även denna hade jag alltså rejält ont i ryggen som dock dämpades bra av smärtstillande. Jag kunde till exempel hjälpa till att underhålla med att läsa Alla tre inne på förskolan Ärtan som var en av mina julklappar till Agge, och som blev väldigt poppis snabbt.agnes-161227

Framme och hemma i Göteborg igen!