bebis · förlossning · barn · graviditet #2

Hannahs förlossningsberättelse

Hon är här! Idag är det exakt fyra veckor sedan vår lilla Hannah föddes på Östra sjukhuset i Göteborg. Sedan dess har vi hunnit med att fira jul och nyår och långsamt komma in i vårt nya tvåbarnsliv. Men medan jag minnet fortfarande är färsk ska jag nu skriva ner vår förlossningsberättelse.

19 december (bf+ 3)

13:00. Jag vaknade på soffan efter en middagslur (ja, var så trött jag somnade i stort sett varje dag på slutet av graviditeten) och kände att de kom något som kändes som betydligt mer än bara en riklig flytning. Jag gick upp, bytte byxor och satte in en binda för att ha lite koll på vad det eventuellt skulle komma för mer vätska. Eftermiddagen gick i sin vanliga lunk och det kom lite mer vätska då och då men så här i slutet av graviditeten så vet man verkligen inte vad som är vad. Jag kände dock liksom på mig att det var något på gång, så var väldigt uppmärksam på kroppens olika signaler.

När Henrik kom hem med Agnes vid 17.00-tiden så nämnde jag att det kändes som att något var på gång, men vi la inte så mycket vikt vid det utan fortsatte med middag och nattning.

19.00. Medan Henrik nattade Agnes gick jag på toa och såg då att det kommit blod i bindan och samtidigt började jag också känna av ett allt starkare tryck bakåt och neråt. Jag stövlade in mitt i nattningen och rådgjorde med Henrik och vi bestämde att det nog ändå var en idé att ringa förlossningskoordinatorn.

19:24. Sagt och gjort, jag ringde förlossningskoordinatorn och berättade om läget – att jag misstänkte att mitt vatten kanske hade gått, att jag haft en blödning och att jag kände ett starkt tryck nedåt. Koordinatorn tyckte att vi ska åka in på en koll, men sa också att det var rätt så troligt att vi skulle bli hemskickade i och med att jag inte hade något värkarbete.

Tankarna började snurra, hur skulle vi lösa det här? Jag ringde först våra kompisar som vi hade bestämt skulle ta hand om Agnes när det var dags att åka in, och de berättade att deras jämnåriga barn var sjuk och hade både kräkts och haft hög feber, så vi kom fram till att det nog inte var aktuellt att de skulle passa henne. Efter lite funderande ringde jag en annan vän som Agnes avgudar, och som tur var hade hon inga planer och sa att hon kunde vara hos oss på mindre än en halvtimme.

Kompisen dök upp ungefär samtidigt som Henrik hade nattat klart, och då hade jag hunnit bli rätt rejält nervös och uppspelt. Vi gick igenom lite olika scenarion med Lina, till exempel om hur det skulle kunna bli om vi nu trots allt fick stanna. Sen packade vi in BB-väskan i bilen och körde upp till förlossningsavdelning 312 på Östra sjukhuset, dit koordinatorn hade meddelat att vi var välkomna.

21:00: Vi kom in till förlossningen ungefär vid nio och ringde på klockan. Vid det laget hade jag börjat tvivla på att det verkligen var något på gång, så vi hade lämnat BB-väskan i bilen och var nog rätt förberedda på att åka hem. En barnmorska kom och mötte oss och satte först ctg-dosor  på min mage för att mäta sammandragningar och hjärtljud. När det var klart efter 20 min ville de kolla om vattnet hade gått, och behövde göra en gynundersökning. Efter några dåliga erfarenheter har jag utvecklat en ganska rejäl skräck för gynundersökningar, så det var verkligen en prövning att försöka hålla mig lugn genom undersökningen – som visade att vattnet inte hade gått.

Så i och med att varken vattnet hade gått eller att jag hade haft några värkar, fick vi vid 22:30 åka hem från förlossningen. Och, såklart, fick jag den första värken i bilen tillbaka. Och det var en rejäl, stark sammandragning som jag måste andas mig igenom. Den andra värken kom några minuter senare, i trappen upp till lägenheten, och även den var så pass stark att jag måste stanna och andas mig igenom. Om jag jämför med min första förlossning, är det som att kroppen nästan helt hoppade över latensfasen och istället gick rakt på aktivt värkarbete. Eller så var det så att jag inte hade märkt av latensfasen alls denna gång, förutom det att jag kände ett välbekant tryck nedåt och bakåt.

23:00. När vi kom hem så fattade vi nog båda att det antagligen skulle bli en tur tillbaka till Östra sjukhuset rätt snart, så vi bad vår kompis att sova kvar över natten istället för att eventuellt behöva åka fram och tillbaka, och så himla snäll som hon är bäddade hon ner sig i soffan.

Henrik och jag gick och la oss, Han lyckades somna ganska snabbt, men jag var alldeles för pirrig för att kunna somna och värkarna gjorde ju redan rejält ont. Jag började nu klocka värkarna och det var 8–10 minuter emellan dem, men vissa kom lite tätare. En gång lyckades jag somna mellan två värkar, men det var en riktigt jobbig känsla att vakna av en värk, så obehagligt att inte ha kunnat förbereda sig på att den var på väg.

20 december (bf+4)

1:30. Nu kunde jag inte längre ligga ner och ta värkarna, utan klädde på mig och gick upp. Jag vankade av och an i köket (för att inte väcka storbarnet, kompisen på soffan i vardagsrummet eller Henrik i sovrummet). Efter en halvtimme hade jag ungefär 4 minuter mellan värkarna och bestämde mig för att ringa förlossningkoordinatorn igen. Hon gav oss en plats på en av förlossningsavdelningarna (308), men tyckte att jag kunde jobba på lite hemma en stund till i och med att värkarna fortfarande var lite oregelbundna.

Jag kämpade på med värkarna i en timme till och vid 3:00 hade det blivit mer regelbundna och längre. Jag försökte distrahera mig så gott det gick i min ensamhet (en rekommendation från Föda utan rädsla är att inte försöka lägga så mycket mental kraft på latensfasen, utan försöka spara den till aktiva fasen senare). Jag lyssnade på ett avsnitt av Förlossningspodden och gjorde ett fotbad och fixade fötterna (det var inte enkelt med jättemagen och värkarna, så dålig idé). Plötsligt kände (och såg) jag att det kom en liten blödning, och det var min väckarklocka att det nog ändå var dags att börja bege sig tillbaka till förlossningen.

03:00. Jag väckte Henrik och kompisen på soffan, och vi gav henne lite information om morgonrutiner och hur vi skulle fixa det med avlösning av farmor och farfar. Sen beger vi oss genom ett i stort sett öde Göteborg mot Östra sjukhuset. Jag tog två eller tre värkar i bilen, och några stycken när vi väl kommit fram och jag väntade på att Henrik skulle hitta parkeringsplats (hur kan det finnas så få platser utanför förlossningen? Det övergår mitt förstånd!).

04:10. Vi blev (förstod jag det senare) inskrivna direkt när vi kom in. Jag (och jag vet att många andra också tror det) trodde att det först var när de hade kollat hur öppen jag var som det var tal om att få stanna, men det kollade de först en timme senare. Vi fick ett förlossningsrum och de satte på ctg igen. Självklart hade mina värkar börjat klinga av (exakt samma som första förlossningen), så jag bad om ett ståbord för att kunna röra mig lite runt i rummet och få igång värkarna.

05:30. Härifrån har jag min sista anteckning i mobilen: ”Öppen 5 cm. Ska bada!”. Uppenbarligen var jag fortfarande vid god vigör och kapabel att komma ihåg att skriva ned vad som hände. Barnmorskan hade till slut kollat min livmodertapp, som var öppen 5 cm, och jag fick beröm för gott hemmaarbete. Hon föreslog sen att vi skulle testa att ligga i badkaret en stund, vilket jag aldrig hade funderat på tidigare men nu kände mig väldigt öppen för att testa. Vi hade pratat om min svanskoteskada som de läst om i mitt förlossningskontrakt (eller förlossningsplan som det också kallas), och att vara i badet kändes som ett bra sätt att bli smärtlindrad och med det förhoppningsvis undvik epidural, värkstimulerande och en förlängd krystfas.

Vi gick till ett annat rum där det fanns ett badkar och vid 05:40 går jag ner i det varma badet. Till en början var allt väldigt lugnt och skönt, jag tog värkarna utan problem och vi lyssnade på musik och drack saft. Efter någon timme bad jag om lustgas och började använda det på lägsta inställningen. Jag hade ont, men kunde hantera att bara ta 5–6 andetag i lustgasmasken och kunde därför hålla huvudet mycket klarare denna gång.

08:15. Nu kollade de livmodertappen för andra gången och det visade sig att jag var helt öppen! Jag hade öppnat mig 5 cm på bara några timmar, och det i stort sett helt utan smärtlindring, så jag (och tror jag, alla andra) tänkte nog att det snart skulle komma en bebis. Med hjälp av barnmorskan och studenten som hade varit med hela tiden, började jag trycka lite mer vid varje värk.  En stund senare gick mitt vatten och vid 09:30 började jag känna krystkänslor. Då rullade de bort lustgasen (med förklaringen att det inte hjälper i denna fas) och förberedde för en vattenfödsel.

Härifrån och fram till födelsen var det slut på den lugna och sköna känslan, och den tilltro till kroppen som jag hade haft hela tiden började ta slut. Jag krystade och krystade, med allt större kraft, men det verkade inte hända så mycket med progressen. Vid 10:00 hade jag inte så mycket kraft kvar efter att ha varit öppen i två timmar, så vi kom överens om att vi behöver göra något nytt för att få fart på framfödandet. Henrik och barnmorskorna hjälpte mig upp ur badet och till en förlossningssäng. I förlossningsjournalen läser jag i efterhand att de ”sätter pvk och tar bastest”, vilket betyder att jag fick en port/kanyl i handen för att förbereda för dropp.

Vid det här laget hade det kommit betydligt fler personer till förlossningsrummet – en extra barnmorska, en undersköterska och två läkare. Trots att jag var fullt sysselsatt med att fortsätta krysta, först på sidan och sedan knästående, uppfattade jag att de pratade sinsemellan och jag förstod då att det kanske skulle bli tal om något ”ingripande”. Samtidigt kände jag alltmer hopplöshet i och med att krafterna var helt slut och att det kändes som att jag inte kunde göra mer än jag gjorde, trots massa pepp från personalen. Så ungefär samtidigt som jag kände att jag på väg att ge upp, föreslog barnmorskan att de skulle sätta värkstimulerande dropp i form av oxytocin. Först fick jag panik av det, med tanke på att jag hade en så dålig erfarenhet av det från min första förlossning, och där och då inte kände att jag orkade mer smärta eller kraftigare värkar. Men ganska snabbt insåg jag också att jag nog behövde mer kraft, så vid 10:40 sätter de droppet och jag kände snabbt att jag fick mer kraft i värkarna. Och att det faktiskt kändes bra, inte minst fick jag en så pass välanpassad dos att jag kunde vila mellan värkarna, vilket var en väldigt annorlunda känsla mot första förlossningens ändlösa värkkaos.

En kort stund senare märkte jag att det börjar forsa ut blod. Läkaren och barnmorskan fick ännu mer bråttom – dels för att jag blödde, men också för att bebisen visade tecken på att må dåligt, vilket jag förstod först i efterhand. De föreslog sugklocka, men det är en av de förlossningssaker som jag har allra mest skräck för, så då bad jag om att få testa själv en sista gång. Med de extra krafterna från droppet, ”levatorpress” (att en barnmorska trycker emot i mellangården för att guida var man ska krysta) och några krystningar där jag fick dra i ett lakan (samma som med Agnes) kom hon till slut ut!

11.11: ”En flicka framföddes på två värkar i framstupa kronbjudning”. Hon vägde 3850 g, var 52 cm lång och hade ett huvudmått på 36 cm.

Efter att moderkakan också kommit ut kördes vi tillbaka till förlossningsrummet och jag kollades och syddes för bristningar. Under tiden som de sydde låg bebisen på min mage och vaknade till, och jag fick kaffe och chokladmilkshake (istället för ostmacka som ju tyvärr är bland det äckligaste jag vet). Det var verkligen en fantastisk känsla att få ligga där med sin friska och gulliga bebis, att va glad över att förlossningen var över och att vi blev så himla väl omhändertagna av barnmorskestudenten och en undersköterska. Och jag som hade varit så orolig över att vi skulle bli utkastade efter sex timmar, blev istället upprullade till BB vid 15:00 och fick den trygga start som jag hade önskat!

bebis · förlossning · graviditet #1 · listor

En ekologisk BB-väska

Nuförtiden när jag åker iväg på kortresor packar jag ofta i samma väska som vi hade med till BB och jag blir så himla nostalgisk varje gång! Gud, vad jag tänkte mycket på vad jag skulle packa ner i den där väskan, och säkert av samma anledning som alla andra förstagångspäron – som en förberedelseprocess och ett sätt att konkretisera att det ska komma ett barn.

Så jag tänkte att det skulle vara kul att lista vad vi faktiskt använde, och vad jag nu i efterhand hade önskat att vi hade med oss till BB. Själv hade kikat en del på Vanilla & Lace-Abis ”Minimalist Hospital Bag” inför packningen, och förhoppning kan den här listan inspirera eller hjälpa någon!

Till bebisen

agnes_20140709

1. Mjuk och varm filt. Polarn o. Pyrets dubbelsidiga ekologiska jersey-filtar är verkligen hur bra som helst. Vi har två stycken, men den som fick följa med till BB ligger mig alltid varmast om hjärtat.

2. En eller två omgångar kläder till bebisen. Är det vinter behöver man ju också tänka till på nåt slags ytterplagg, jag skulle satsa på Disanas ullflece-overall i så fall, vi har jackan nu och den är toppen. Vi hade med ett ekologiskt set med omlottbody och byxa från Åhléns. De är små i storleken och passade därför perfekt, bebisar är ju helt overkligt små när de föds. Vi hade också med ett set med ärvd omlottkofta och prickiga byxor från Emma & Malena, som Agnes åkte hem i. Plus mössa och strumpor! Vi hade med en vit newborn-mössa från Mini Rodini och ärvda små ministrumpor som vi aldrig använde för att det var så himla himla varmt.

3. Mjuka tvättlappar. Pappret på BB är lite rivigt, eh. De här från Summerville är härligt mjuka.

Till mamman
1. Amningslinne och amnings-BH, Lindex. Det är ju prick omöjligt att föreställa sig hur det är att amma, och också hur många amningsplagg det kan gå åt på ett dygn pga av diverse spill. Jag hade med ett linne och en bh, men hade lätt kunnat haft det tredubbla (som jag på skakiga ben tog mig ner till stan för att köpa inom kort). Lindex linnen är toppen, däremot tycker jag att H&M:s bh var bättre.

2. Gravidtights, H&M. Tro mig, du kommer inte vilja ha något annat på dig. Möjligtvis då ingenting. Magen är nästan lika stor som innan förlossningen, så det är ingen idé att tänka att man kan klämma in sig i några jeans eller knappt ens mysbyxor.

3. En längre supermjuk och skön skjorta eller klänning, till exempel den här oversize-tishan från Beaumont Organic. Jag tyckte det var gött att ha nåt som gick ner över rumpan när jag vaggade runt på BB med nättrosa. Jag hade tagit med en sån skjorta med tanken att det var den jag skulle föda i, för att jag hade fått för mig att jag inte ville ha sjukhusrocken. Vete hundarna hur det hände, men när epiduralen var satt hade jag ändå vips fått på mig en sån.

4. Amningsinlägg. Jag använde dessa i tyg från Imse Vimse, men i kombination med pappersvarianten.

5. Godis. Visst, man får jättegod och bra mat på BB (även vegansk som jag hade beställt), men gud vad gott det var med godis! Vi hade med nötter, torkad frukt (bra även på förlossning) och sen pep Henrik iväg och köpte en jättepåse med lösgodis.

Det man inte behöver ha med
– så himla mycket kläder egentligen. Nu föddes Agnes i värsta värmeböljan så hon behövde det snarare svalt, men vänner som födde i november vittnade om samma obehov av kläder. Det enda man vill göra ju är att gossa hud mot hud.

– blöjor. Varken till bebis eller sig själv. Däremot kan det vara bra att ha ett paket nyföddblöjor (tyg eller engångs) och ett gigantiskt paket med förlossningsbindor redo hemma. För man blöder ju i VECKOR. Jag hade köpt ekologiska från Natracare.

Det jag önskar att vi hade fått med:
– amningskudde. Det var en sån grej som jag trodde var hittepå, men nu sedan jag fått prova vänners kuddar förstår jag grejen till 100 %. Så himla himla mycket lättare att få till amningen, och avlastande för onda axlar och rygg. Minimundus har en med bovete som verkar bra och stabil.

mickesbild1– ett babyskydd att köra hem barnet i. Alltså det här vet jag inte ens hur vi lyckades att misslyckas med, men vi hade nog bara räknat med att även Mölndals BB hade babyskydd att hyra ut (vi hade kollat upp detta med Östra sjukhuset). Jag hade nog inte ens tagit in att vi skulle kunna hamna någon annanstans än Östra, minns att jag i värkarna hemma först tyckte det var superjobbigt att vi skulle behöva åka till Mölndal där vi aldrig varit tidigare. I alla fall, det löste sig med att vi temporärt fick låna ett babyskydd på Mölndal som de egentligen har för transporter mellan sjukhusen, vilket ju till viss del stämde då vi behövde åka direkt från BB till ortopeden på Drottning Silvias Barnsjukhus. Väl på Östra hyrde vi det babyskydd som vi sen hade i nio månader.

– tofflor. För nej, det kommer inte gå att böja sig ner post-förlossning.

Bra webbshoppar som vi brukar handla från: medvetenmini.se, laplandecostore.se, minimundus.se, goodforkids.se, ekokul.se, ekotjusigt.se och kokobello.se.

bebis · förlossning · graviditet #1 · listor

Gravidlistan

nyfödd

När blev du mamma?
Jag var 33, men fyllde 34 bara två dagar senare. Jag och Agnes var planerade till samma dag, 6 juli, men hon kom en dag tidigt och jag kom en dag sent. Hon föddes vecka 39+5 (alla veckoangivelser nedan är ”MVC”-veckor, alltså inte det som står i appen).

Hur många barn har du?
Ett barn på 1 år och 8 månader.

Var graviditeten planerade?
Ja, i allra högsta grad. Vi hade bestämt att vi skulle börja försöka efter sommaren och i mitten på september blev det bebis.

Foto 2016-02-25 22 22 29När berättade du om graviditeterna?
Vecka 6-8 för familj och vänner, vecka 15 för jobbet och Facebok (med en så fantastisk film), vid RUL på Instagram.

Hur många barn vill du ha?
Jag vill ha ett till ändå, har så mycket bebislängt just nu.

Tätt ihop eller långt isär?
Nu kommer det ju inte bli tätt hur vi än gör, men jag hade nog inte varit främmande för att ha haft två tätt. När man ”ändå håller på” liksom (förstår att det inte är så enkelt, förstår verkligen det).

Har du oroat dig mycket under graviditeterna?
Jag hade två perioder när jag var väldigt orolig. Det var dels i början, från vecka 7-8 till mitten av graviditeten, då det sjunkit in att det var ett litet barn därinne och jag drabbades av det stora ansvaret för att hålla detta lilla liv friskt och levande. Låg och grät i soffan över allt jag oroade mig för (mest vilken mat jag ätit) och mådde ibland JÄTTEDÅLIGT. Sen hann jag med en orossläng precis på slutet då jag åkte in till antenatal själv i vecka 36 då jag inte känt fosterrörelser på länge, så läskigt.

Hur var graviditeten?
Jag hade en så ljuvlig graviditet? Jag var relativt pigg och krämpfri hela tiden, var till och med ute och ”sprang” och kollade lägenhet åt en kompis bara två dagar innan Agnes damp ner. Min mage var rätt liten fram till slutet, vilket jag antar kan spela in här, men sammanlagt gick jag upp 18 kilo vilket ju är en bit över ”medel”.  Det i krämpväg som jag märkte av var att jag fick ont i ryggen cirka halvvägs, och fiffigt värre fick jag gå på gratis vattengympa genom MVC en gång i veckan vilket hjälpte väldigt mycket. Jag var hiskeligt trött över jul och nyår när vi var i San Francisco (i vecka 12-13). Tror att kroppen inte klarar jetlag lika bra som gravid.?Och sen var jag nog i efterhand rätt humörsvängig (vilket har fortsatt ävern efteråt med en PMS som heter duga :-()

magen_vecka27
Magen vecka 27

Gillade du att vara gravid?
Ja, tyckte lite otippat väldigt mycket om det. Det kan så klart bero på att jag inte hade några nämnvärda besvär, men också att jag tyckte det var coolt att kroppen gick runt och gjorde liv.

Visste du vilket kön det skulle bli?
Nej, vi hade bestämt att inte fråga om det på rutinultraljudet. Däremot försa sig barnmorskan och sa ”hon” om bebin tre gånger, så jag hade nog min lilla aning.

Apropå förlossning. Hur var den?
Har skrivit om hela förlossningen här. I korthet:
Från första värken tills att hon kom ut tog det 33 timmar. Jag kände första värken klockan 03 på natten mot fredag och var hemma och tog värkar fram till cirka 20.00 på fredag kväll. När vi kom in var jag öppen 4 cm och fick stanna (yey!) trots att värkarbetet avstannat. Stuffade runt i förlossningsrummet och fick igång värkarna igen och kunde ta dem bra fram till cirka 7 cm öppen (vid klockan 01) då jag bad om och fick en EDA.

 

forlossning_eda

Smärtbefriad kunde ta ta värkarna ståendes och gåendes och vid 05.30 var jag helt öppen och somnade lite strax efter(!). Sen började den inte så roliga utdrivningsfasen, som för mig var väldigt utdragen och utan krystvärkar. Istället fick jag värkförstärkande, vilket var vidrigt. Där och då tappade jag all kontroll och fram till att lilla bebin kom ut upplevde jag det som ett fem timmar långt smärtkaos. Jag gick in mycket i mig själv och minns inte så mycket av dessa timmar, tyvärr. Till slut kom hon ut med hjälp av det klassiska handdukstricket där man liksom trycker ut bebisen själv. Jag gick sönder en del och fick sys i ett par timmar efterår (dock ”bara” grad 2) och skadade min svanskota som fortfarande inte är bra.

Överlag tyckte jag dock att det var en bra upplevelse. Jag hade mycket frågor i början om varför min utdrivningsfas blev så lång och varför jag inte fick några krystvärkar och om det överhuvudtaget var en ”normal” förlossning eller inte. Jag fick gå på en extra MVC-efterkontroll och bara grotta i min förlossningsjournal, vilket var bra, och jag har läst och lyssnat mycket på andra förlossningsberättelser för att bearbeta. Och sedan en tid känner jag inte längre någon rädsla för att göra det igen. Är tvärtemot peppad!

Hur var första bebistiden?
Magisk! Och väldigt omvälvande. Jag fick enormt staka beskyddarinstinkter och hade lite svårt att hantera dem i början. Det är så svårt att föreställa sig att man kan vara så rädd om någon, gah! Vi fick en jättebra start på BB, med bra stöd och fungerande amning, och vi tokälskade våra barnmorskor.

agnes_20140708_4
Agnes – tre dygn gammal och med gulsot.

Agnes fick gulsot tredje dagen så vi fick stanna ett dygn till för säkerhets skull och ge henne extra tillskottsnäring var tredje timme, då hon rasat lite för mycket i vikt (var nere på 2815 g och vände).

På en extra läkarkontroll upptäcktes att hon hade en glidning i ena höften, så vi fick åka direkt från BB till barnortopeden på andra sidan stan. Jag blev på riktigt chockad när de där bestämde att hon behövde ha en Frejka-skena i 6 veckor, och det tog några veckor innan jag kunde släppa hur orättvist jag tyckte att det var att alla kunde få gosa fritt hud-mot-hud med sina nyfödingar. Dessutom hade jag väldigt ont i min svanskota, vilket gjorde det besvärligt att sitta och amma, ja sitta över huvud taget.

agnes_20140711

Men mest av allt var det helt himla underbart! Det är så coolt att kunna känna så här mycket kärlek till ett litet knytte. Och det där att hitta en liten snusande bäbis i sängen och soffan – helt vanligt, fast ändå så knäppt!

Hade ni bestämt namnen sedan innan?
Nej, vi hade en lista på namn som vi gillade, men när hon väl kom ut så passade inget av dem. Det tog en dryg månad innan vi hittade rätt med Agnes.

Ett råd till blivande mödrar?
Skrev så här till Elsa Billgren som vill ha ”första bebis-tiden-råd” (där kommentarsfältet nu är proppfullt med massa bra råd och erfarenheter som inte är pekpinninga):

Oj, så många bra råd! Vi fick barn i början på juli 2014 och det var ju varmaste sommaren på jättelänge. En liten bebis klarar inte det så bra så vi var inne på dagarna och försökte ta oss ut på kvällarna med skakiga ben. En sommarbebis är underbart, men det kanske kan vara bra att va förberedd på att värmen kan göra att man inte vågar göra så mycket. Och att det kan få vara så, det blir ju en sommar nästa år med!

Sen tyckte jag att det allra mest omskakande och coola var de enormt starka känslorna. Det går nog inte att förbereda sig på, men SHIT POMMES vad stark den där beskyddarinstinkten är. Jag började storgråta på förlossningen när barnmorskan tog knoddis ifrån mig för att väga och mäta, haha. Var övertygad om att hon skulle tappa henne. Det blir såklart mer hanterbart efter ett tag, men jag var verkligen heeelt oförberedd på att jag skulle känna så. Trodde att jag skulle va mycket ”coolare”, men alla besökare fick handsprita och avlägga friskhetsintyg och så vidare (och jag övade på att strunta i vad andra tyckte om att jag ”överbeskyddade”). Så ett råd är att strunta i vad andra vill och tycker och låta era känslor styra helt. Vill ni inte ha besök, strunta i det. Vill ni inte att folk tar på er bebis utan att ha tvättat händerna, säg till dem. Vill ni inte åka land och rike runt på ett varmt tåg för att hälsa på folk, låt dem komma till er. Vill ni bara va hemma och glutta på er nya största kärlek, gör det. Det är så himla himla coolt att bli förälder! All lycka! ❤