bebis · förlossning · barn · graviditet #2

Hannahs förlossningsberättelse

Hon är här! Idag är det exakt fyra veckor sedan vår lilla Hannah föddes på Östra sjukhuset i Göteborg. Sedan dess har vi hunnit med att fira jul och nyår och långsamt komma in i vårt nya tvåbarnsliv. Men medan jag minnet fortfarande är färsk ska jag nu skriva ner vår förlossningsberättelse.

19 december (bf+ 3)

13:00. Jag vaknade på soffan efter en middagslur (ja, var så trött jag somnade i stort sett varje dag på slutet av graviditeten) och kände att de kom något som kändes som betydligt mer än bara en riklig flytning. Jag gick upp, bytte byxor och satte in en binda för att ha lite koll på vad det eventuellt skulle komma för mer vätska. Eftermiddagen gick i sin vanliga lunk och det kom lite mer vätska då och då men så här i slutet av graviditeten så vet man verkligen inte vad som är vad. Jag kände dock liksom på mig att det var något på gång, så var väldigt uppmärksam på kroppens olika signaler.

När Henrik kom hem med Agnes vid 17.00-tiden så nämnde jag att det kändes som att något var på gång, men vi la inte så mycket vikt vid det utan fortsatte med middag och nattning.

19.00. Medan Henrik nattade Agnes gick jag på toa och såg då att det kommit blod i bindan och samtidigt började jag också känna av ett allt starkare tryck bakåt och neråt. Jag stövlade in mitt i nattningen och rådgjorde med Henrik och vi bestämde att det nog ändå var en idé att ringa förlossningskoordinatorn.

19:24. Sagt och gjort, jag ringde förlossningskoordinatorn och berättade om läget – att jag misstänkte att mitt vatten kanske hade gått, att jag haft en blödning och att jag kände ett starkt tryck nedåt. Koordinatorn tyckte att vi ska åka in på en koll, men sa också att det var rätt så troligt att vi skulle bli hemskickade i och med att jag inte hade något värkarbete.

Tankarna började snurra, hur skulle vi lösa det här? Jag ringde först våra kompisar som vi hade bestämt skulle ta hand om Agnes när det var dags att åka in, och de berättade att deras jämnåriga barn var sjuk och hade både kräkts och haft hög feber, så vi kom fram till att det nog inte var aktuellt att de skulle passa henne. Efter lite funderande ringde jag en annan vän som Agnes avgudar, och som tur var hade hon inga planer och sa att hon kunde vara hos oss på mindre än en halvtimme.

Kompisen dök upp ungefär samtidigt som Henrik hade nattat klart, och då hade jag hunnit bli rätt rejält nervös och uppspelt. Vi gick igenom lite olika scenarion med Lina, till exempel om hur det skulle kunna bli om vi nu trots allt fick stanna. Sen packade vi in BB-väskan i bilen och körde upp till förlossningsavdelning 312 på Östra sjukhuset, dit koordinatorn hade meddelat att vi var välkomna.

21:00: Vi kom in till förlossningen ungefär vid nio och ringde på klockan. Vid det laget hade jag börjat tvivla på att det verkligen var något på gång, så vi hade lämnat BB-väskan i bilen och var nog rätt förberedda på att åka hem. En barnmorska kom och mötte oss och satte först ctg-dosor  på min mage för att mäta sammandragningar och hjärtljud. När det var klart efter 20 min ville de kolla om vattnet hade gått, och behövde göra en gynundersökning. Efter några dåliga erfarenheter har jag utvecklat en ganska rejäl skräck för gynundersökningar, så det var verkligen en prövning att försöka hålla mig lugn genom undersökningen – som visade att vattnet inte hade gått.

Så i och med att varken vattnet hade gått eller att jag hade haft några värkar, fick vi vid 22:30 åka hem från förlossningen. Och, såklart, fick jag den första värken i bilen tillbaka. Och det var en rejäl, stark sammandragning som jag måste andas mig igenom. Den andra värken kom några minuter senare, i trappen upp till lägenheten, och även den var så pass stark att jag måste stanna och andas mig igenom. Om jag jämför med min första förlossning, är det som att kroppen nästan helt hoppade över latensfasen och istället gick rakt på aktivt värkarbete. Eller så var det så att jag inte hade märkt av latensfasen alls denna gång, förutom det att jag kände ett välbekant tryck nedåt och bakåt.

23:00. När vi kom hem så fattade vi nog båda att det antagligen skulle bli en tur tillbaka till Östra sjukhuset rätt snart, så vi bad vår kompis att sova kvar över natten istället för att eventuellt behöva åka fram och tillbaka, och så himla snäll som hon är bäddade hon ner sig i soffan.

Henrik och jag gick och la oss, Han lyckades somna ganska snabbt, men jag var alldeles för pirrig för att kunna somna och värkarna gjorde ju redan rejält ont. Jag började nu klocka värkarna och det var 8–10 minuter emellan dem, men vissa kom lite tätare. En gång lyckades jag somna mellan två värkar, men det var en riktigt jobbig känsla att vakna av en värk, så obehagligt att inte ha kunnat förbereda sig på att den var på väg.

20 december (bf+4)

1:30. Nu kunde jag inte längre ligga ner och ta värkarna, utan klädde på mig och gick upp. Jag vankade av och an i köket (för att inte väcka storbarnet, kompisen på soffan i vardagsrummet eller Henrik i sovrummet). Efter en halvtimme hade jag ungefär 4 minuter mellan värkarna och bestämde mig för att ringa förlossningkoordinatorn igen. Hon gav oss en plats på en av förlossningsavdelningarna (308), men tyckte att jag kunde jobba på lite hemma en stund till i och med att värkarna fortfarande var lite oregelbundna.

Jag kämpade på med värkarna i en timme till och vid 3:00 hade det blivit mer regelbundna och längre. Jag försökte distrahera mig så gott det gick i min ensamhet (en rekommendation från Föda utan rädsla är att inte försöka lägga så mycket mental kraft på latensfasen, utan försöka spara den till aktiva fasen senare). Jag lyssnade på ett avsnitt av Förlossningspodden och gjorde ett fotbad och fixade fötterna (det var inte enkelt med jättemagen och värkarna, så dålig idé). Plötsligt kände (och såg) jag att det kom en liten blödning, och det var min väckarklocka att det nog ändå var dags att börja bege sig tillbaka till förlossningen.

03:00. Jag väckte Henrik och kompisen på soffan, och vi gav henne lite information om morgonrutiner och hur vi skulle fixa det med avlösning av farmor och farfar. Sen beger vi oss genom ett i stort sett öde Göteborg mot Östra sjukhuset. Jag tog två eller tre värkar i bilen, och några stycken när vi väl kommit fram och jag väntade på att Henrik skulle hitta parkeringsplats (hur kan det finnas så få platser utanför förlossningen? Det övergår mitt förstånd!).

04:10. Vi blev (förstod jag det senare) inskrivna direkt när vi kom in. Jag (och jag vet att många andra också tror det) trodde att det först var när de hade kollat hur öppen jag var som det var tal om att få stanna, men det kollade de först en timme senare. Vi fick ett förlossningsrum och de satte på ctg igen. Självklart hade mina värkar börjat klinga av (exakt samma som första förlossningen), så jag bad om ett ståbord för att kunna röra mig lite runt i rummet och få igång värkarna.

05:30. Härifrån har jag min sista anteckning i mobilen: ”Öppen 5 cm. Ska bada!”. Uppenbarligen var jag fortfarande vid god vigör och kapabel att komma ihåg att skriva ned vad som hände. Barnmorskan hade till slut kollat min livmodertapp, som var öppen 5 cm, och jag fick beröm för gott hemmaarbete. Hon föreslog sen att vi skulle testa att ligga i badkaret en stund, vilket jag aldrig hade funderat på tidigare men nu kände mig väldigt öppen för att testa. Vi hade pratat om min svanskoteskada som de läst om i mitt förlossningskontrakt (eller förlossningsplan som det också kallas), och att vara i badet kändes som ett bra sätt att bli smärtlindrad och med det förhoppningsvis undvik epidural, värkstimulerande och en förlängd krystfas.

Vi gick till ett annat rum där det fanns ett badkar och vid 05:40 går jag ner i det varma badet. Till en början var allt väldigt lugnt och skönt, jag tog värkarna utan problem och vi lyssnade på musik och drack saft. Efter någon timme bad jag om lustgas och började använda det på lägsta inställningen. Jag hade ont, men kunde hantera att bara ta 5–6 andetag i lustgasmasken och kunde därför hålla huvudet mycket klarare denna gång.

08:15. Nu kollade de livmodertappen för andra gången och det visade sig att jag var helt öppen! Jag hade öppnat mig 5 cm på bara några timmar, och det i stort sett helt utan smärtlindring, så jag (och tror jag, alla andra) tänkte nog att det snart skulle komma en bebis. Med hjälp av barnmorskan och studenten som hade varit med hela tiden, började jag trycka lite mer vid varje värk.  En stund senare gick mitt vatten och vid 09:30 började jag känna krystkänslor. Då rullade de bort lustgasen (med förklaringen att det inte hjälper i denna fas) och förberedde för en vattenfödsel.

Härifrån och fram till födelsen var det slut på den lugna och sköna känslan, och den tilltro till kroppen som jag hade haft hela tiden började ta slut. Jag krystade och krystade, med allt större kraft, men det verkade inte hända så mycket med progressen. Vid 10:00 hade jag inte så mycket kraft kvar efter att ha varit öppen i två timmar, så vi kom överens om att vi behöver göra något nytt för att få fart på framfödandet. Henrik och barnmorskorna hjälpte mig upp ur badet och till en förlossningssäng. I förlossningsjournalen läser jag i efterhand att de ”sätter pvk och tar bastest”, vilket betyder att jag fick en port/kanyl i handen för att förbereda för dropp.

Vid det här laget hade det kommit betydligt fler personer till förlossningsrummet – en extra barnmorska, en undersköterska och två läkare. Trots att jag var fullt sysselsatt med att fortsätta krysta, först på sidan och sedan knästående, uppfattade jag att de pratade sinsemellan och jag förstod då att det kanske skulle bli tal om något ”ingripande”. Samtidigt kände jag alltmer hopplöshet i och med att krafterna var helt slut och att det kändes som att jag inte kunde göra mer än jag gjorde, trots massa pepp från personalen. Så ungefär samtidigt som jag kände att jag på väg att ge upp, föreslog barnmorskan att de skulle sätta värkstimulerande dropp i form av oxytocin. Först fick jag panik av det, med tanke på att jag hade en så dålig erfarenhet av det från min första förlossning, och där och då inte kände att jag orkade mer smärta eller kraftigare värkar. Men ganska snabbt insåg jag också att jag nog behövde mer kraft, så vid 10:40 sätter de droppet och jag kände snabbt att jag fick mer kraft i värkarna. Och att det faktiskt kändes bra, inte minst fick jag en så pass välanpassad dos att jag kunde vila mellan värkarna, vilket var en väldigt annorlunda känsla mot första förlossningens ändlösa värkkaos.

En kort stund senare märkte jag att det börjar forsa ut blod. Läkaren och barnmorskan fick ännu mer bråttom – dels för att jag blödde, men också för att bebisen visade tecken på att må dåligt, vilket jag förstod först i efterhand. De föreslog sugklocka, men det är en av de förlossningssaker som jag har allra mest skräck för, så då bad jag om att få testa själv en sista gång. Med de extra krafterna från droppet, ”levatorpress” (att en barnmorska trycker emot i mellangården för att guida var man ska krysta) och några krystningar där jag fick dra i ett lakan (samma som med Agnes) kom hon till slut ut!

11.11: ”En flicka framföddes på två värkar i framstupa kronbjudning”. Hon vägde 3850 g, var 52 cm lång och hade ett huvudmått på 36 cm.

Efter att moderkakan också kommit ut kördes vi tillbaka till förlossningsrummet och jag kollades och syddes för bristningar. Under tiden som de sydde låg bebisen på min mage och vaknade till, och jag fick kaffe och chokladmilkshake (istället för ostmacka som ju tyvärr är bland det äckligaste jag vet). Det var verkligen en fantastisk känsla att få ligga där med sin friska och gulliga bebis, att va glad över att förlossningen var över och att vi blev så himla väl omhändertagna av barnmorskestudenten och en undersköterska. Och jag som hade varit så orolig över att vi skulle bli utkastade efter sex timmar, blev istället upprullade till BB vid 15:00 och fick den trygga start som jag hade önskat!

graviditet #2

Gravid vecka 40 (39+6) – BF och Swepi-studien

Ta da! Idag har hundra procent av graviditeten passerat och det känns verkligen som att jag har varit gravid i en halv evighet! Jag har varit rätt säker på att bebisen skulle komma tidigt i och med att Agnes föddes en dag tidigt, så jag har lite kaxigt gått ut med att det egentliga bf nog är 13 december. Det kanske inte var supersmart att ställa in sig på att föda tidigt, för de senaste dagarna har varit jättejobbiga. Både Henrik tycker att det känns som att vi redan har gått över tiden fastän vi inte ens har passerat bf än. Jag kan knappt föreställa mig hur det känns att faktiskt gå över två veckor som många gör!

Vecka 40 har, förutom att vara rejält seg, också bjudit på luciatåg på förskolan, lunchbesök av bebis med mamma, julbrunch och MVC-besök.

På MVC mätte de blodtrycket – som var lågt och bra – och sf-måttet. Måttet hade ökat igen och ligger nu återigen på översta kurvan. Jag börjar tänka att det nog blir en rätt stor bebis, både för att jag kommer att gå över tiden och för att måttet har skenat iväg lite.

Jag fick även information om Swepi-studien, där överburna kan lottas för igångsättning i vecka 41+0 istället för 42+0. För oss skulle det innebära att vi i så fall sätts igång någon av dagarna 23–25 december, vilket ju inte är helt optimala dagar att födas på. Vi vet ännu inte om vi ska anmäla oss till att delta i studien, jag är ju rätt rädd för oxytocin-dropp, som verkar vara en vanlig åtgärd vid en igångsättning. Planen nu är att vänta till måndag och se om det har startat igång naturligt eller inte. Och känner jag att det känns olidligt att vänta, så anmäler jag mig nog då. Gah, kan det inte bara börja nu!

graviditet #2

Gravid vecka 39 (38+6) – magbild, babyshower och första lediga veckan

Kolla kaggen! Det är så tråkigt att ljuset är megadåligt just nu, det här var liksom den bästa bilden jag fick till – mitt på dagen. Men man ser ju i alla fall hur gigantisk den är!

För ja, den är stor. Jag skrev i förra veckan om att mitt sf-mått skenat i väg lite, så därför fick jag gå en extra kontroll på MVC denna vecka och även nästa vecka. Måttet hade stabiliserat sig lite, men de har liksom inget bra svar på varför magen är så stor. Det senaste ultraljudet som gjordes på antenatal i vecka 36 visade på ett normalstort barn, och jag har inte mycket fostervatten vad de kan känna. Aja, så länge bebisen mår bra!

Denna vecka har i övrigt varit alldeles ljuvlig för det har varit min första vecka som jag har varit ledig från jobbet och på riktigt har kunnat VILA och fixa med alla småsaker inför bebis som jag har längtat efter. Det har verkligen gjort under med min energi, jag känner mig verkligen mycket mindre sliten nu än föregående veckor.

Jag har till och med hunnit med, och haft ro till, att läsa ”Föda utan rädsla” som Henrik köpte till mig och som jag har fått rekommenderat av så många inklusive vår barnmorska. Jag har lite svårt att ta till mig förlossningstips och -historier just nu, men jag börjar lite tveksamt ändå öppna upp mig inför de tekniker/verktyg som boken presenterar. Det känns som att de skulle kunna hjälpa mig en del om det nu blir så att jag till exempel kommer att bli tvungen att ta värkstimulerande dropp igen.

Och i tisdags bjöd jag hem ett helt gäng mammor från jobbet som alla är föräldralediga. Vi var totalt sju vuxna och åtta barn mellan 5 månader och 3,5 år som härjade runt här hemma. Så roligt, men också lite tröttande. Fick vila sängliggandes hela onsdagen sen. Och kolla vilken gullig present jag fick av dem! Blev väldigt rörd och glad.

graviditet #2

Gravid vecka 38 (37+6) – MVC-besök och stort SF-mått

Gravidvecka 38 (37+0–37+6) var min sista vecka på jobbet inför förlossningen. Och det var inte en vecka för tidigt! Jag har sagt till exakt alla andra gravida att de ska passa på att vara hemma och vila så länge de bara kan inför förlossningen, men det var något som tydligen inte gällde mig. Jag ska alltid försöka vara så himla duktig och kapabel och jobba ända in i kaklet. De senaste månaderna har varit rätt tuffa för kroppen på många sätt med bäckenbottenproblem, värk och blodtrycksfall, så jag borde verkligen ha försökt lyssna lite bättre på den och försökt att i alla fall gå ner i arbetstid.

Nu är jag dock till slut ledig! Och det är ganska exakt två veckor kvar till beräkad bf 16 december. Det känns som eoner av tid som jag knappt vet vad jag ska fylla dem med. Men jag borde ju verkligen försöka att vila lite ändå. Och bli klar med alla de där grejerna som jag har sparat in i det sista (till exempel att tvätta bebisens olika sovattiraljer och bärsele). Jag är också väldigt peppad på att sy och sticka, hoppas nu verkligen att jag hinner klart med mina olika projekt.

Förutom att det har varit en stressad sista jobbvecka, så har vi också hunnit med ett MVC-besök som vi väl trodde skulle bli det sista innan förlossningen, men nu ser det ut som att vi nog kommer att hinna ett till. Jag hade nämligen ett onormalt stort SF-mått (37) , och när man tittade på min kurva så stack den verkligen iväg uppåt. SF-måttet (symfys/fundus) mäts från blygdbenet till till den övre kanten av livmodern och är ett mått på hur stor livmodern är. Så barnmorskan ville träffa mig igen redan om en vecka för uppföljning, och tills dess ska en läkare titta på min kurva och avgöra om det ska göras ett tillväxtultraljud (TUL). Jag är ju inte överviktig. och har gått upp lika mycket i vikt denna gång som med Agnes, så jag har väl egentligen ingen egen förklaring till varför magen är så stor. Det jag så klart inte hoppas på är att bebisen har blivit väldigt stor, något som ökar riskerna både för hen och mig på förlossningen. Barnmorskan trodde inte heller att det var mycket fostervatten, vilket också kan vara ett tecken på olika saker. Jag försöker att inte oroas för mycket över detta, men det är klart att det ligger där och lurar i bakhuvudet.

PÅ MVC-besöket gick vi också igenom förlossningskontraktet som vi skrev tillsammans vid förra besöket, och det kändes jättebra att barnmorskan hade uppfattat alla våra orosmoment på ett så bra sätt. Jag känner mig verkligen mycket lugnare inför förlossningen nu!

graviditet #2

Gravid vecka 37 (36+6) – sjukgymnastbesök och förlossningstankar

Förra helgen var på många sätt fantastisk med barnvakt, spa, brunch och fyrarätters middag. Men också jättejobbig då jag kände att det på riktigt var övermäktigt att ens sitta still så länge som krävdes för att äta upp en middag.

Lite nedstämd och lite orolig över detta ringde jag i måndags till MVC för att kolla av läget, med beskedet att det lät som helt vanliga känslor så här när det är tre veckor kvar till beräknad förlossning. Däremot ville de ha in mig för att kolla blodtrycket, då vår barnmorska hade glömt att ta det när vi var där förra veckan och det såg bra ut.

I torsdags var jag på min planerade tid hos en bäckenbottenspecialist på sjukgymnastmottagningen på vår vårdcentral. Hon var en pärla, och vi hann avverka exakt alla olika krämpor och orostankar som jag har. En- och en halv timme senare kom jag därifrån med beskedet att jag INTE har foglossning, men däremot en svag bäckenmuskulatur som inte riktigt orkar hålla uppe alltihopa och det blir därför ett stort tryck neråt. Jag fick även med mig ett bälte att ha över höfterna, och ett gäng knipövningar att göra både inför och efter förlossningen. Nu håller jag tummarna att det ska hjälpa den sista tiden.

Min mage är verkligen helt enorm just nu, kan knappt tro att den kan bli större (hoppas inte det, eh). Jag får väldigt mycket frågor om både magen och förlossningen nu, och jag har lite dubbla känslor inför det. Å ena sidan är det ju mitt favoritämne just nu då det är cirka allt jag tänker på, men jag är också lite för innesluten i mina egna tankar för att ha någon lust att prata med någon om det. Den enda jag egentligen vill prata med är Henrik, och vi är både två lite för stressade och oroliga för att egentligen få till ett bra samtal om det. Vi är mest peppade på att snabbspola fram till bb (där vi önskedrömmer om att få stanna båda två) och en frisk bebis som ligger och sover gott i platsbaljan. Ta oss dit så snart det går!

graviditet #2

Gravid vecka 36 (35+6) – tredje besöket på antenatal och förlossningskontrakt

Varsågod för bjussig bild! Jag har egentligen inga problem att visa gravidkropp i all sin glory, men här sitter jag ändå i bara strumpbyxorna och ser mest ledsen ut. Bilden är tagen i söndags (12 november), när jag var på mitt tredje besök på antenatalmottagningen för att kolla upp minskade fosterrörelser. Denna gång hade jag inte känt bebisen på ungefär två dygn – i kontrast mot det vanliga karatesparkandet dygnet runt – så när vi ändå var på Östra för att hyra babyskydd till bilen (tips!), gick jag till antenatal för en check-up. Vi blev jätteväl mottagna och då vi var de enda som var där kom vi in på en gång. Allt visade sig vara normalt, och det registrerade tre fosterrörelser bara på de tio minuter som vi var där. De gjorde också ett ultraljud där där läkaren noggrant gick igenom och mätte allt. Hon uppskattade födelsevikten till 3 500 g, något mer än vad Agnes vägde (3035 g). Henrik och Agnes var med för första gången vilket var skönt, men det är också lite roligt hur otrolig obrydd Agnes är över ultraljudsbilderna. De säger verkligen inte henne någonting även om man försöker förklara vad det är som visas. Det var otroligt skönt att allt såg bra ut, det var en lättad mama som fick åka till Max efteråt och sen på stimmigt 3-årskalas.

I torsdags hade vi vårt näst sista ordinarie MVC-besök, som hade förlängts till en timme. Anledningen var att vi skulle skriva ett så kallat ”förlossningskontrakt” som ska vara motsvarande ett Aurora-brev då det ”poppar upp” tillsammans med ens journal när man skrivs in på förlossningen. Det skiljer sig alltså mot det som kallas ”förlossningsbrev”, eller ”önskebrev” som min barnmorska kallade det. Till förlossningskontraktet hade jag själv skrivit:

Tidigare erfarenheter:

  • Har fött en dotter 2014. Normal förlossning, men utdrivningsskedet var väldigt långdraget (7 h).
  • Min svanskota skadades, vilket gjorde att jag inte kunde sitta på 6 månader.
  • Dottern fick höga bilirubin-värden och vi fick stanna 4 dygn på BB för extra tillmatning. Vid läkarkontroll upptäcktes höftledsluxation.

Önskemål förlossning:

  • Litar jättemycket på er barnmorskor och vill ha all guidning, förslag, stöd och pepp!
  • Vill ha hjälp att hitta förlossningsställning/ar som mildrar tryck mot svanskotan (undvika gynställning?).
  • Om möjligt, undvika värkstimulerande pga dålig erfarenhet av att jag helt förlorade kontrollen och fick panik.
  • Påminn mig att gå och kissa. Om det inte går, vill jag ha hjälp att tömma blåsan. Detta glömdes vid min förra förlossning.

Eftervård/BB:

  • Önskar stanna tills läkarkontrollen gjorts (48 h?). Är MYCKET orolig för att inte få stanna på BB och bli hemskickad direkt efter förlossningen. Är främst orolig för att inte själv kunna upptäcka komplikationer hos barnet. Blev väldigt påverkad av det som hände efter förra förlossningen och utvecklade stark oro/ångest över att mitt barn ska bli sjukt. Önskar att få en så trygg start som möjligt på BB med stöd, skulle bli så tacksam för det.

Vi gick igenom mina anteckningar och kompletterade med att gå igenom partogrammet ännu en gång där vi pratade mycket om det långa slutskedet på förlossningen. Tydligen så en normal längde 1 timme, och maxlängd 4 timmar. För mig varade det 7 timmar, så jag är ju något slags extremfall. Inte konstigt att jag upplevde det som väldigt jobbigt!

Det kändes i alla fall väldigt bra att ha gått igenom allt så noggrant och till nästa besök i vecka 38 ska vi kika på det som barnmorskan har skrivit ihop.

 

graviditet #2

Gravid vecka 32 (31+6) – full rulle i magen

Vecka 32 har verkligen varit ganska händelselös. Det har inte varit några inbokade MVC-besök eller oroliga antenatal-besök (som tur är, såklart). Det som däremot har hänt är att bebisen har börjat göra vad som känns som kampsportsgymnastik och volter där inne. Jag antar att det beror på att den börjar bli riktigt stark och stor nu, men fortfarande har rätt gott om plats att röra sig. Jag känner mig inte längre så övertygad om att den har fixerat sig, det var nog bara en tillfällig lugn period förra veckan.

Energi- och krämpemässigt har det varit en bra vecka. Jag har kommit iväg och tränat två gånger, och det har verkligen gett superbra resultat att jag fått hjälp med förskolehämtningarna. Helt plötsligt känner jag inte längre att jag fullständigt har tagit ut mig när kommer hem. Så jag ska verkligen försöka att fortsätta be om hjälp!