graviditet #2

Gavid vecka 30 (29+6) – blodtrycksfall, vattengympa och överansträngning


Trots en hel vecka av vinterkräksjuka tog vi oss till Stockholm för att fira min pappas 70-årsdag. Agnes hade klarat sig från kräksjuka, men istället blivit rejält förkyld med hög feber. Det var lite tufft, och kanske onödigt, att åka iväg – först med tåg och sen på 24-timmarskryssning. Så när vi väl hade kom hem klockan 23.00 i måndags kväll, var vi rejält slitna.

Blodtrycksfall

I tisdags tog det nog därför ut sin rätt, och jag var väldigt nära att svimma på ett jobbmöte som jag höll i. Det började direkt efter lunchen av att jag kände en skarp smärta i mellangärdet, precis ovanför stora magen. Jag tog en novalucol i tron att det var sura uppstötningar eller magkatarren som gjorde sig påmind. Det hjälpte lite, men när jag sen körde igång mötet kände jag att jag började må sämre och sämre. Kallsvetten bara rann längs nacken, och jag kunde inte koncentrera mig på vad som sas, men försökte ändå att ignorera att det hände. Efter kanske tio minuter var jag dock tvungen att ursäktande avbryta mötet och istället gå och lägga mig i jobbets vilorum. Det kändes lite bättre av att ligga ner, så efter en kvart gick jag upp igen. Jag hade nog kunnat ligga längre, men jag hade en tid på MVC att passa, och jag kände mig väldigt intresserad av att kolla upp varför jag mådde så dåligt.

På lite ostadiga ben kom jag försenat till MVC, där jag berättade vad som hände. Efter att kollat både järn, blodsocker och blodtryck konstaterade min barnmorska att jag hade ovanligt lågt blodtryck, och att det nog var ett kraftigt blodtrycksfall som hade orsakat min nästan-svimning. Hon var tyvärr lite stressad vid detta besök, så förutom att diskutera åtgärder för att undvika fler blodtrycksfall (vila, vila, vila), blev det inte att vi pratade så mycket mer, utan hon mätte mitt SF-mått (27), lyssnade på hjärtljuden och så bokade vi inte två tider till ( 27 oktober och 16 november).

Efter MVC-besöket hade barnmorskan gett mig stränga order att inte hämta Agnes själv från förskolan, så jag ringde min kompis Sara som, som tur var, slutade jobbet precis då och lovade att komma förbi med bilen och köra hem Agnes och mig, SÅ HIMLA SNÄLLT. När hon sen kom hade hon dock glömt att de plockat ur bilbarnstolen för att tvätta den, så hon fick dessutom dra vagnen uppför alla backarna hem till oss.

Vattengympa

Under mina första graviditet med Agnes fick jag remiss till vattengympa på ett rehabcenter nära oss för att försöka minska mitt ryggont. Det var helt gratis och jag gick dit onsdag morgon varje vecka från mitten av graviditeten fram till vecka 37. Det var fantastiskt att träna i vatten, både för att få känna sig tyngdlös men också för att jag var rätt stark sen när bebis väl kom.

Denna graviditet har jag längtat efter att vattengympa, men då de dragit in min rehabgympa har jag tvekat då jag tyckt att det varit lite dyrt med privata klasser. Men så bestämde jag mig helt plötsligt för att det fick vara värt det, och betalade lite surt 2 400 kr för åtta pass i precis samma rehabpool. Men oj, vad jag redan nu känner att det är värt det. Det är Magplasket som håller i det, och nu i onsdags var min första gång. Det var så skönt att glida ner i det varma vattnet och träna kroppen på ett skonsamt sätt. En barnmorska håller i passet, och ena halvan av träningstimmen ägnas åt gympa och andra halvan åt olika förlossningsförberedande aktiviteter och avslappning. Det visade sig att jag var en av få omföderskor (3 av cirka 20), vilket ju är jättesynd. Omföderskor, unna er detta!

Överansträngning

I torsdags tog sen alla aktiviteter och sjukveckan återigen ut sin rätt. Jag hämtade Agnes tidigt för att hon hade en tandläkartid. Efter en särdeles krånglig läggning fick vi småspringa till tandläkaren och jag kände direkt efteråt att det inte var bra. Vi tog spårvagnen hemåt, men jag ville passa på att på att småhandla så vi stannade till och gjorde det på närbutik tio minuter bort. På hemvägen var jag tvungen att gå med små myrsteg pga foglossningssmärtan efter springturen, så det som brukar ta tio minuter tog lite mer än en halvtimme. I sista backen på hemvägen trodde jag knappt att jag skulle orka ta mig upp, så det var extremt skönt att komma innanför porten… bara för att upptäcka att jag lyckats glömma min ryggsäck i närbutiken. Med mina hemnycklar. Jag började gråta av tanken på att gå hela vägen fram- och tillbaka igen, och det var med stor ansträngning som jag lyckades göra det.

Lycklig tandläkarpatient som fått två(!) presenter. Och som sen var så himla snäll mot sin överansträngda mamma.

Det kändes så klart inte bra att överanstränga mig så här mycket, så på kvällen pratade jag och Henrik om att vi måste försöka lösa just förskolehämtningar som är det som jag just nu inte mäktar med, och som inte heller är bra för Agnes då jag kanske riskerar att svimma eller inte hinna med i hennes tempo. Vi ska kika på hur vi kan ta hjälp av vänner och familj, eller om han får gå ned ännu mer i arbetstid för att ta alla hämtningar. Jag tänker dock att vi även behöver hans krafter efter att bebisen har kommit, så hoppas vi kan lösa det på annat sätt!

 

 

graviditet #2

Gravid vecka vecka 27 (26+6) – antenatalbesök och moderkaka i framvägg

Ända sen förra helgen har jag känt en allt större oro för minskade fosterrörelser. Fram till dess kunde jag känna bebisen flera gånger under dagen, och när jag har lagt mig att vila på kvällen efter nattning och middag så har bebisen alltid börjat röja runt efter cirka en halvtimme. Men denna veckan har jag inte alls känt bebisen lika bra, och i onsdags kväll la jag mig på sängen vid sextiden – för att jag hade så himla ont i ryggen – men bebisen kom aldrig igång att röra sig. Först fyra timmar senare och med diverse olika tricks för att försöka få igång rörelser, kom hen äntligen igång. Det stillade oron för den natten men på torsdagen gnagde det hela dagen att jag tycker att bebisens rörelsemönster hade ändrats så mycket. Efter ännu en orolig torsdagskväll, bestämde jag mig för att ringa till MVC dagen efter.

Jag ringde direkt på morgon och fick sen en samtal tillbaka någon timme senare. Den barnmorska som jag pratade med tyckte att jag skulle ringa till antenatalmottagningen (en mottagning för kontroller utöver vanlig mödravård) direkt, då hon bedömde att det var onödigt för mig att komma in till MVC för att lyssna på hjärtljuden med en doppler (som annars är rutin att göra först). När jag sen ringde antenatal, blev de å sin sida lite konfunderade över att jag fått denna rekommendatione, men sa att jag kunde åka in på drop-in för att kolla vad de förändrade och minskade fosterrörelserna kunde bero på.

Efter ett möte på jobbet, tog jag spårvagnen upp till Östra sjukhuset vid 16.00-tiden. Efter mindre än en timme kom jag in på ett undersökningsrum där de satte en CTG-maskin att mäta av hjärtljud och rörelser. Sköterskan hittade direkt ett starkt hjärtljud, vilket så klart var väldigt lugnande, och sen fick jag sitta själv i rummet i en halvtimme medan maskinen mätte. Allt såg bra ut på kurvan, men de ville även att en läkare skulle göra ett ultraljud. Två timmar senare fick jag komma in göra ett ultraljud, och såg direkt att bebisen röjde runt en hel del. Läkare frågade ”känner du den sparken” när vi såg att bebisen kickade till och jag fick erkänna att jag inte gjorde det. Hon hummade lite och mätte sen alla olika vinklar och vrår på bebisen och även hur flödet såg ut i navelsträngen. Efter att ha matat in alla värden kunde hon konstatera att allt såg bra ut, men att det fanns en förklaring till att jag inte känner fosterrörelserna så bra – jag har tydligen moderkakan i framvägg. Det är lite svårt att hitta vettig information om detta tyvärr, men vad jag har förstått gör detta, där moderkakan är placerad i bukväggen, att den blir litegranna som en stötdämpare vilket gör att man kan känna bebisen både senare och mindre än i annat fall.

Det var så klart jättejätteskönt att se och höra att allt är bra! Men också lite klurigt att nu inse att jag inte kommer att kunna känna bebisen regelbundet på samma sätt som med Agnes. Läkare var dock väldigt tydlig med att jag skulle åka upp till antenatal igen om jag kände samma oro någon annan gång, utan att tveka. Så det ska jag ta med mig!

graviditet #2

Gravid vecka 26 (25+6) – MVC-besök och magbilder

I söndags (3 september) fick jag några timmar för mig själv hemma för ovanlighetens skull, så då passade jag på att ta lite bilder på magen! Så här ser den alltså ut vecka 25+1. Jag känner verkligen att den växer med rekordfart just nu och bara blir större och större, gravidbyxor och -strumpbyxor sitter rejält tajt efter en hel dag, och jag har svårt att böja mig ner. Jag ska försöka dokumentera framväxten lite mer regelbundet, minns att jag tyckte det var jättekul att se sen efteråt när det kändes helt sjukt att en gång ha varit gravid.

I måndags hade vi vårt tredje MVC-besök (första i vecka 6 och andra i vecka 14). Det var första gången som vi fick lyssna på hjärtljudet, som lät fint, och mätte sf-måttet. Min känsla har hela tiden varit att jag har blivit mycket större denna gång, men sf-måttet var på pricken detsamma och jag vägde bara ett kilo mer, spännande att kroppen kan vara så dålig på att minnas. Jag tog även järnvärde och blodvärde, som var bra, så alla problem jag har haft med järntabletterna har ju ändå haft en funktion.

Fokus för samtalet var nästan helt på förlossningarna, både vad vi hade för tankar och känslor från Agnes förlossning, och vad vi tänker inför den kommande. Jag känner mig egentligen inte så orolig inför förlossningen, utan är nästan lite peppad inför den, hur konstigt det än kan låta. Min teori om det är att jag på egen hand har bearbetat Agnes förlossning i nästan tre år, och nu känner jag att jag faktiskt förstår vad det var som hände och inom vilken ram den var extra jobbig eller lång. Månaderna efteråt famlade jag verkligen efter svar på om min förlossning var extraordinärt helvetisk, eller om det helt enkelt är så att föda barn.

Nu vet jag, och det bekräftade också vår barnmorska på besöket, att min förlossning var väldigt, väldigt utdragen. Jag var helt öppen i 7 timmar, något som i vanliga fall för en förstföderska brukar va 3-4 timmar, och det sju timmar av fruktansvärd smärta, värkstimulerande dropp och värkstormar. Jag minns ju knappt något av dessa timmar, så vi hjälptes åt att pussla ihop dem nu med hjälp av partogrammet.

Det som vi kom fram till var att jag antagligen hade en kombination av värksvaghet och att Agnes hade svårt att tränga ned med huvudet. Värksvagheten kan bero på att jag fick EDA vid kl 02:00, men det behöver inte vara så. Barnmorskan tyckte också att man satte in värkstimulerande dropp lite sent på mig, fick det vid 9:00 när jag hade varit öppen i 3,5 timme. Agnes kom  ut till slut med hjälp av handdukstricket (eller om det var ett lakan), där jag fick hålla emot samtidigt som en barnmorska drog åt andra hållet. Min tanke om det har varit att det trycket nedåt kanske kan ha medverkat till att jag skadade svanskotan, men det går inte i att svara på exakt när skadan hände.

Det var ett bra samtal och skönt att gå igenom alla förlopp lite nogrannare. Vår barnmorska erbjöd oss att skicka remiss till Aurora-samtal, men vi tackade nej till det just nu, då det inte känns som att det behövs. Jag känner mig, som sagt, ganska förväntansfull och fri från oro när jag tänker på förlossningen.

Däremot känner jag ett ganska stort behov av att försöka ”styra” förlossningen mot ett mindre långdraget förlopp. Vår barnmorska sa att vi kunde skriva ett ”kontrakt” att lämna till förlossningen, där min föregående förlossning beskrivs tillsammans med mina önskemål. Jag vet inte riktigt vad det är som skiljer detta från ett så kallat förlossningsbrev, kanske menar hon samma sak.

Det jag vill ha med i kontraktet är:
– försöka undvika ett långdraget förlopp. Avvakta med EDA och vid värksvaghet, sätta in värkstimulerande tidigare (men kontrollerat!).
– oro för att skada svanskotan igen, kanske att ett annan position än gynställning vid själva utdrivningen är bättre?
– helst av allt vill jag dock försöka undvika värkstimulerande. Det var det som var det absolut obehagligaste med förlossning, då jag tappade all kontroll och bara upplevde ett enda lång kaos av värkar – värkstormar.
– få stanna åtminstone en natt på BB för återhämtning.

Som jag förstod det ska barnmorskan sätta ihop kontraktet utefter vad vi pratade om, och att vi sen pratar om det på nästa besök som är om fyra veckor.

graviditet #2

Gravid vecka 21 (20+6) – känna första sparkarna

Denna näst sista semestervecka, snyft, har varit ganska lugn vad gäller graviditet. Min mage är dock fortfarande jättejätterisig pga järntabletterna. Och då menar jag inte som i hård, som är det vanliga när man äter järntillskott, utan tvärtom. Det måste verkligen ordna upp sig snart, annars får jag ringa och be MVC om råd.

Något stort som har hänt är dock att jag för första gången kände en rejäl spark i magen – utifrån! Jag har tänkt i några veckor att det känns som att det är dags för det, och försökt ta mig tid att ligga ner och känna efter lite mer. Jag känner fortfarande inte sparkar varje dag, och det är ännu några veckor kvar innan man ska vara uppmärksam på det, men jag börjar bli väldigt nyfiken på vilka rörelsemönster och dygnsrytm den lilla i magen har, så att jag kan börja få in en rutin att känna av. Längtar efter att kunna känna starka sparkar och vändningar, och att Henrik också ska kunna göra det!

graviditet #2

Gravid vecka 20 – (19+6) – första bebisplaggen, järntabletter och dålig mage

Denna vecka har jag tagit tag i två efterlängtade projekt. Det första var att jag gick och köpte järntabletterna Duroferon när vi var i Malmö i onsdags. Barnmorskan ville ju att jag skulle börja ta dem direkt efter RUL, men då jag vet att jag kan bli jättedålig i magen av järntabletter ville jag vänta några dagar i och med att vi var mitt i bilsemestern. I torsdags åkte vi hem och jag blev i stort sett direkt jättedålig i magen. Vad jag har förstått så blir de allra flesta hårda i magen, men jag blir helt tvärtom. Förra graviditeten började jag ta Niferex, och de visade sig göra min magkatarr värre, så därför gick jag över till Duroferon och känner lite nu att det är som att välja mellan två dåliga alternativ. Det är såklart viktigast att mitt järnvärde blir bra, men jag ska nog höra av mig till MVC om min mage fortsätter att reagera lika dåligt.

Det andra projektet som jag börjat med är att se över vad den kommande bebisen kan tänkas behöva för kläder. Jag tog fram och gallrade bland alla Agnes utväxta kläder och storlekssorterade dem noggrant. Det visade sig att det i stort sett inte finns några bodies kvar i storlek 50 och 56, och inte heller några som helst varma kläder som mössor, overaller, tossor, tjockare koftor och onesies. Det beror till största delen såklart på att Agnes var ett sommarbarn, som inte behövde några varma kläder (nästan inga alls egentligen eftersom 2014 var en sådan värmeböljesommar). Det var skönt att få lite överblick över vad som finns, och det ska såklart också bli roligt att börja köpa lite nytt och begagnat till den nya bebisen! Det första, och enda, jag hittills har köpt är en body och ett par leggings i två av mina favoritmönster från Mini Rodini. Jag fyndade dem i använt, men bra, skick i en köp- och säljgrupp på Facebook. och lite pirrigt är det ändå att tvätta, vika ihop och lägga ner yttepytte bebisplagg i lådan även denna gång.

graviditet #2

Gravid vecka 19 (18+6) – RUL, nygammalt BF och ska man kolla kön?


Denna veckan har vi avverkat den hittills största milstolpen – rutinultraljudet (RUL). Jag hade sett fram emot det länge, men också varit väldigt nervös inför det. Det är en stor skillnad mot förra graviditeten, denna gång är jag så himla mycket mer medveten om allt som kan gå fel och jag försöker att hela tiden vara väldigt ödmjukt tacksam inför allt.

Och allt gick fantastiskt bra, även om det blev en något turbulent upplevelse.

Vi hade tid 18 juli kl 8.00. Dagen innan hade våra barnvakten ställt in pga vattkoppor, så vi fick i sista stund kalla in en lite mer barnvaktsoerfaren kompis att följa med till Östra sjukhuset och hålla Agnes sällskap medan vi var inne på ultraljudsundersökningen. Så arla tidigt hämtade vi upp honom och körde sen i till Östra med en sömndrucken treåring. Vi lyckades köra rejält fel två gånger och blev så sena att Henrik fick släppa av mig i farten utanför antenatal-avdelningen för att leta parkering med de andra. Jag hann knappt sätta mig ner, förrän jag blev inropad – ensam – till undersökningsrummet. Det kändes så fruktansvärt fel att göra detta själv, men sjuksköterskan sa att hon tvvärr var tvungen att börja med undersökningen på grund av tidspress. Som tur är kom Henrik stormande in några minuter senare precis innan hon skulle börja kolla, puh.

Undersökningen visade att allt såg bra ut, det var en livlig och välskapt bebis därinne och sköterskan kunde mäta allt hon behövde. Mätandet visade att det beräknade förlossningsdatumet, bf, flyttades fram till 16 december (som fastställdes på första MVC-besöket). Så därför blev denna vecka lite extra lång (dock ej så lång som med Agnes då vi blev framflyttade en hel vecka).

Efteråt hittade vi en en väldigt hes Agnes som hade gråtit i tio minuter efter att Henrik hade lämnat henne. Det sista han hade lyckats göra var att knäppa hennes cykelhjälm (hon ville åka på nya sparkcykeln), så att skinnet under hakan hade kommit emellan. Det hade så klart gjort gruvligt ont, så jag förstår att hon hade gråtit sig helt hes tillsammans med stackars barnvakten. Vi visade henne ultraljudsbilden, men hade väl inget jätteintresse av att kolla på den. Däremot ville hon gärna ta bild tillsammans med den hemma sen, och hon regisserade att vi skulle ta en selfie tillsammans och att hon skulle ha sina nya hörurar på sig (bilden ovan). Mycket gulligt!

Och angående rubriken – ja, vi kollade faktiskt vilket kön bebisen har denna gång. Med Agnes kändes det helt självklart att inte göra det, men denna gång var vi mer nyfikna. Kanske för att det nu är en person som kommer att ha en livslång relation med Agnes, och då blev det av någon anledning också intressant att se om det skulle bli en liten syster eller bror? Fast samtidigt vet jag ju nu mer än någonsin hur totalt irrelevant ett barns biologiska kön är. I vilket fall bestämde jag mig två dagar innan RUL att jag nog ville kolla, och Henrik var också med på det. Så vi bad ultraljudssköterskan att göra det och fick ett rätt så säkert svar – iiiih.

Vad tänker du om att kolla vad bebisen har för biologiskt kön?

 

graviditet #2

Gravid vecka 18 (17+6) – ryggont, blodtrycksfall och putmage

Är nu inne på andra semesterveckan och 18:de gravidveckan. Jag vet inte vilken av dessa två veckor som är anledningen till att jag känner mig piggare, men jag röstar nog ändå på att det är sovmorgnarna till 9-ish varje dag som är den främsta orsaken till att jag känner mig mindre dödstrött. Vi har ju begåvats med ett barn med samma sömnmönster som jag, så när vi har ledigt vaknar vi båda vid nio och mår så himla mycket bättre av det än att väckas vid sex/sju.

Hela denna vecka har haft tema kalas, vi har huserat två stycken varav ett barnkalas, och har gått på två förskolekompisars kalas. Det har varit en rolig, men stressig vecka så illamåendet har gjort sig påmint igen. I söndags (9 juli), fick jag även ett blodtrycksfall som inte var att leka med. Jag fick ligga ner och vila en timme med fötterna i högläge för att det skulle kännas bättre. Sen gjorde det ont i benet (samma som förra veckan) resten av eftermiddagen, men jag försökte att inte känna så mycket oro för det.

Det som jag däremot ÄR lite orolig för är hur min rygg ska palla den ökade belastningen. Jag hade ju mycket ryggproblem i vintras och jag vet ju hur dålig jag har varit under våren att göra mina rehabövningar. Därför tog jag nu tag i det och gick till Friskis & Svettis för att träna framförallt ryggen. Under min förra graviditet tränade jag på gym fram till vecka 37, och det var både jätteskönt och såå välbehövligt att ha en stark rygg inför det stundande bebiskånkandet. Jag tänker nu att jag ska försöka upprätthålla träningen så gott det går under sommaren och sen få in en rutin under hösten.

Bjussar på en magbild från gymmet, tycker inte att det syns så mycket skillnad från vecka 12, men den har verkligen blivit såpass stor nu att jag får kommentarer om den!

Veckan i sammanfattning:

  • känner mig lite piggare, vilket är fantastiskt!
  • har fått känningar i ryggen, så vill komma igång ordentligt med träningen. Någon som har tips på bra ett bra gravidträningsprogram/app med fokus på ryggstyrka?
  • fick ett ordentligt blodtrycksfall, måste börja lyssna lite bättre på kroppen och försöka att inte överanstränga mig.