graviditet #2

Gravid vecka 17 (16+6) – åderbråck och stressillamående

I lördags (den 2 juli) såg jag att jag hade fått en blå och stor utbuktning på smalbenet strax under knät. Jag tänkte inte så mycket mer på det förrän på söndagen när vi skulle gå ut och ta en promenad till lekparken. Då började det göra ont och när jag kollade ner såg jag att utbuktningen hade blivit dubbelt så stor. Jag blev lite skraj och tänkte att det kanske var något jag borde kolla upp, så ringde 1177 där en lugn sköterska sa att jag så fort som möjligt skulle ta mig till en akutmottagning utan att gå så mycket. Det han verkade bekymrad över var att utbuktningen var varm och att jag var gravid.

Så jag satte mig i en taxi till Sahlgrenskas akut, där jag ganska snabbt fick komma in och träffa en läkare. Efter lite kontroller och en chat med en kollega, var hon rätt säker på att det inte var en blodpropp utan ett åderbråck. Båda är tydligen vanliga när man är gravid, oh the joy.

Så inom en timme var jag hemma igen med min blå, inte så bildsköna, utbuktning. Efter lite research om åderbråck så vet jag nu att det är vanligt att drabbas av under graviditet, särskilt om man är omföderska. Det beror på den ökande blodmängden i kroppen, men även på att klaffarna i venerna förslappas under graviditeten (alltså varför?). Det går att förebygga genom att använda stödstrumpor och att inte stå eller sitta för mycket, vilket kan bli ett problem med mitt kontorsjobb. Men! Vanligtvis försvinner det efter förlossningen, så det är väl bara att härda ut en liiiten stund till även med denna gravidkrämpa.

Veckan i övrigt har varit stressig. Jag har haft mina sista dagar på jobbet innan semestern och sen har vi späckat helgen med restaurangbesök, middag, Liseberg, nappslutande, Malmö-besök, kalasplanering och föräldrabesök. Mitt illamående, som är så stressberoende, har varit rätt jobbigt och jag börjar ställa in mig på att det kanske inte kommer att gå över.

Sammanfattningsvis:

– har fått mitt första åderbråck på smalbenet.

– har varit mer illamående än vanligt, men antagligen mycket pga stress.

– köpte en svartvitrandig gravidklänning i en köp- och säljgrupp och blev så nöjd. Den kan vara det skönaste jag haft på mig, och jag bestämde mig då för att det här ska bli min bekväma graviditet. Inga fler tajta och osköna byxor!

graviditet #2

Gravid vecka 14 (13+6) – andra MVC-besöket och oro inför förlossning

Vecka 14! Det går så himla fort nu, jag hänger knappt med. Till exempel känner jag mig fortfarande väldigt nygravid, trots att jag snart närmar mig halvtid. Känslan är verkligen att tiden går mycket fortare under andra graviditeten. Jag hinner knappt kika vad som står i gravidappen, och jag har inte alls lika mycket tid att ligga och klappa på magen och känna efter hur jag mår. En treåring med en helt fantastisk enorm energi plus all logistik gör att det helt enkelt bara går i ett. På ett sätt är det ju positivt att tiden inte sniglar sig fram på samma sätt, men det är också lite jobbigt att inse att den här bebin inte får samma uppmärksamhet.

Denna veckan hade vi vår andra träff med vår barnmorska på MVC (den första var redan i vecka 6). Vi gick igenom provsvaren från de blodprov som jag tog vecka 12. Jag hade tydligen inte alls särskilt bra järnvärde, utan jag ska försöka ha en mer järnrik kost och efter RUL (som vi bokade in till 18 juli) ska jag börja ta extra järntillskott. Typiskt, jag som var så glad över att mitt järnvärde såg bra ut.

På besökte tog jag också upp lite orosfrågor inför förlossningen. Till exempel att Sahlgrenska numera skickar hem omföderskor sex timmar efter förlossningen, så kallad tidig hemgång. Vi hade en helt fantastisk tid på Mölndals BB, där vi fick stanna i fem dagar tills vi kände oss redo att åka hem. Att som nu inte ens få stanna ett dygn på BB, tycker jag både är stressande och ledsamt, att vi och den nya bebin inte får samma mjuka och trygga start med varandra och att det första vi ska göra är att sätta vårt alldeles nyfödda barn i en bil mitt i december. Sen tänker jag också att det rent medicinskt verkar så sjukt osäkert. Den obligatoriska läkarundersökningen är efter 48 timmar (så då måste man åka tillbaka igen), och allt med amning och andning och komplikationer för den födande kanske inte hinner upptäckas direkt. Kommer man ens kunna stå upp liksom?

Barnmorskan försäkrade mig om att det inte skickar hem någon som absolut inte vill det, men jag känner att det är en så klen tröst i alltihopa. Varför kan inte alla bara få bli garanterade 48 timmar på BB och så kan man få välja att åka hem tidigare om man vill det?

Det känns som att vår barnmorska ändå förstår vår oro, och jag känner mig väldigt trygg med att prata mer inför förlossningen med henne. Nästa MVC-besök bokades till 4 september, då är jag i vecka 26 – evighetslångt borta!

graviditet #2

Gravid vecka 13 (12+6) – KUB, berätta för storasyskon och för kollegor

Titta här, det är en liten bebis därinne! Puh, nu har vi gjort den grej som jag varit allra mest nervös för (efter blödningen), nämligen kombinerat ultraljud- och blodprov – KUB.

Vi hade tid 8.45 måndag morgon på Östra sjukhusets antenatal-avdelning. Vi hade lämnat av Agnes hos mina föräldrar som var på besök, och körde sen mot Östra i, vad vi trodde var, god tid. Men en tankning och två felkörningar senare sladda vi inte på sjukhuset typ två minuter innan vår tid. Såklart fanns det inga parkeringsplatser nära heller (hur kan de inte bara ha ett HAV av jättebreda parkeringsplatser framför en förlossningsavdelning?), så vi fick småspringa in. Allt stressande gjorde att jag liksom inte hann samla mig inför allvaret, och jag blev rätt skakad av alltihopa. Men det var också jättemysigt att få se den lilla människan som bor därinne och som verkligen sprattlade loss som en lite hoppräka. Det var nästan svårt för ultraljudssköterskan att få till de bilder som behövdes för att göra mätningarna pga allt ståhej (det är säkert därför jag har känt bebisen så pass mycket så tidigt denna gång). Men allt såg bra ut enligt sköterskan, och vi kunde andas ut 🙂

En annan lite rolig grej för en otålig person som jag, är att hon flyttade fram beräknat bf fyra dagar (du kanske noterar att detta inlägg inte kommer på en söndag, utan en tisdag denna gång?). Så nu är det 12 december som gäller istället!

Vi hade sedan länge bestämt att vi ville vänta med att berätta för Agnes tills efter KUB, för att vi ville se att allt var ok och att det faktiskt VAR ett barn därinne. Så dagen efter ultraljudet hade vi en mysig morgon tillsammans och då kändes det fint och bra att berätta för henne att hon ska bli storasyster och att det finns en bebis i mammas mage. Hon tog det med väldig ro, ställde frågan ”har den långt hår?”, och sen ville hon busa vidare. Det är såklart superabstrakt för en treåring att hon ska bli storasyskon, men vi har återkommit till det några gånger under veckan och då har det var mysigt att kunna prata om det med henne på en lagom nivå.

Annat som har hänt i denna veckan är att jag också har berättat för mina kollegor. Det var inte riktigt planerat, men en massa nya framtidsplaner och omstruktureringar gjorde att jag kände att det var lika bra att berätta så att ingen räknar med att jag kommer att va på plats efter december. Först berättade jag för chefen igår, och sen berättade jag för resten av kollegorna på fikat idag. Det var kul, och ganska skönt ändå, även om jag ju egentligen hade planerat att berätta först efter sommaren. Allt blir inte alltid som man tänkt, men detta blev också bra!

graviditet #2

Gravid vecka 12 (11+6) – blodprover och järnvärde

Vecka 12 inleddes med att jag hade tid för att ta prover på MVC. Dels skulle jag ta alla de vanliga proverna för gravida – järnvärde, sköldkörteln, könssjukdomar, vita blodkroppar… alltså jag vet inte ens allt de testar för? Dels tog jag blodprover för KUB (kombinerat ultraljud- och blodprov), en fosterdiagnostisk metod som alla i Göteborg erbjuds om man är över 35 år. Vi gjorde iofs det även med Agnes fast jag då bara var 33 år, men då får man stå för kostnaden själv. Ultraljudet ska vi göra nästa vecka, och då slås de olika värdena samman till en risksiffra. Jag är verkligen jättenervös för det!

På MVC fick jag direkt svar på att mitt järnvärde och att mina vita blodkroppar såg bra ut! Jag är verkligen glad så länge jag slipper äta järntillskott, för min mage klarar verkligen inte det. Så det var ett skönt besked att få.

Jag har känt mig rätt så pigg även denna vecka, så jag vågar ändå ropa ett litet litet hej över att den allra mest komaliknande tröttheten nog har gett med sig nu. Däremot har illamåendet smugit sig tillbaka, och det känns verkligen som att det är stress som jagar fram det för det är verkligen värst de dagar jag har jobbiga och stressiga morgnar.

Några milstolpar denna vecka:

  • Har tagit de första blodproven och testerna denna graviditet. Vi får svar på KUB 5 juni, och svar på resten av värdena 13 juni.
  • Tröttheten verkar ÄNTLIGEN ge med sig. Prisa allt och alla för att jag nu kanske till exempel kommer att blogga lite mer.
graviditet #2

Gravid vecka 11 (10+6) – nu syns magen!

Kolla en liten mage! En kväll på Mallorca (där vi spenderat veckan) var magen såpass stor att jag kände mig tvungen att dokumentera den. Det är verkligen inte alla dagar den ser ut så här, så mest troligt är ju att det är svullna tarmar. Men i och med att jag verkligen inte varit så bra på att träna magmusklerna sen förra graviditeten, så är det nog också en kombination med en faktisk begynnande gravidmage.

Hela veckan har vi, som sagt, varit i chartervärmen på Mallorca. Jag har känt av illamåendet och tröttheten betydligt mindre än tidigare, och jag vet inte om det betyder att det faktiskt är på väg bort eller bara var en effekt av att jag fått vila. I vilket fall har det varit väldigt skönt.

Även den dåliga magen har repat sig, men jag var ändå megaförsiktig med vad jag åt och drack (ingen färsk frukt och grönsaker, vatten på flaska och inga okända ostar).

Veckan i sammanfattning:

  • Illamåendet och tröttheten har börjat avta, vilket ju är det vanliga runt vecka 12.
  • Magen syns nu på riktigt. Det går fortfarande att dölja med bylsiga kläder, men jag kommer inte i några vanliga byxor längre och framåt eftermiddag/kväll är det nästan alltid en liten kula som putar ut.
  • Mitt humör har varit helt fruktansvärt den här veckan: irriterad, arg, gråtig och utan tålamod. Hoppas det intr är nåt som håller i sig!
barn · graviditet #2

Gravid vecka 8 (7+6) – en liten blödning och MVC-samtal

Denna veckan fick jag min första stora oroskänsla. Onsdag kväll precis innan middagen upptäckte jag att jag hade en blödning. Var helt panikslaget rädd under hela middagen och gick sen på toa och kollade igen – det blödde fortfarande. Jag var såklart rädd att det var ett begynnande missfall, något som jag verkligen undvikit att läsa något om, så fick order av Henrik om att lägga mig i sängen och läsa på om blödningar och missfall. 1177 har verkligen fantastiskt bra information där alla olika scenarior gås igenom, med handlingsplaner för varje scenario. Det jag kom fram till var att det nog var en ”gammal” blödning baserat på färgen, och att det allra troligast inte var någon fara.

Däremot stod det på 1177 att jag skulle ringa till MVC och stämma av, vilket jag gjorde dagen efter (då blödningen som tur var hade slutat). Barnmorskan som jag pratade med var ganska barsk, men lugnade mig med att det inte var någon fara utan högst troligt berodde på att man har sköra slemhinnor som gravid. Jag kände mig trygg med det svaret, och jag har känt av alla mina andra gravidkrämpor sedan dess, så oron har nu försvunnit.

När jag ändå hade en barnmorska på tråden (tyvärr inte vår egen barnmorska, men ändå) passade jag på att fråga om min trötthet. Jag känner verkligen att den är helt förlamande ibland, och de allra flesta kvällar somnar jag vid nattning oavsett om det är jag som nattar eller inte. Hon tyckte att jag kunde börja lite smått med järntabletter, även innan jag tagit alla prover, men jag vet ärligt inte hur jag ska tänka med det. Jag vet ju att min katarrmage mår väldigt dåligt av dem, så jag kommer nog ändå att komma fram till att jag avvaktar med dem tills efter att jag tagit proverna. Tröttheten går ju förhoppningsvis över runt vecka 12, så det blir bara att stå ut!

 

graviditet #2

Gravid vecka 7 (6+6) – Illamående och dåligt humör

Denna vecka har inte varit lika händelserik (vad gäller graviditet) som förra. Däremot har jag maxat i aktiviteter, jobbåtaganden och förkylning. Jag har inte känt av några nya krämpor, utan det är fortsatt lätt illamående som gäller. Det värsta var nog idag när vi var på brunch och sen på Liseberg i det fina vädret. Tror inte att det gick över förrän vid tre när vi åt mellis-plättar på Plättlagat.

Min aptit är också helt bortblåst! Känner inte för att äta nåt någonsin. Jag blir hungrig, och äter, men utan att va det minsta sugen. I kväll var jag hemma själv med en sovande Agnes och en bra serie och hade liksom tänkt att jag skulle moffa goda mackor och Ben & Jerry’s-glass men jag var såå osugen på det.

Annat som har hänt i veckan:

  • Vi har nu berättat för alla de närmsta kompisarna.
  • Jag är kopiöst törstig hela tiden, dricker litervis med vatten. Hoppas att det är normalt (*googlar*). Hittade ingen tillförlitlig källa, det kan vara graviditetsdiabetes men de allra flesta blir törstiga för att blodvolymen ökar.
  • Graviditetshumöret och svettningarna har börjat göra sig påminda nu. Det var nästan mina jobbigaste krämpor förra gången, så kan inte säga att jag saknat dem.