graviditet #2

Gravid vecka 19 (18+6) – RUL, nygammalt BF och ska man kolla kön?


Denna veckan har vi avverkat den hittills största milstolpen – rutinultraljudet (RUL). Jag hade sett fram emot det länge, men också varit väldigt nervös inför det. Det är en stor skillnad mot förra graviditeten, denna gång är jag så himla mycket mer medveten om allt som kan gå fel och jag försöker att hela tiden vara väldigt ödmjukt tacksam inför allt.

Och allt gick fantastiskt bra, även om det blev en något turbulent upplevelse.

Vi hade tid 18 juli kl 8.00. Dagen innan hade våra barnvakten ställt in pga vattkoppor, så vi fick i sista stund kalla in en lite mer barnvaktsoerfaren kompis att följa med till Östra sjukhuset och hålla Agnes sällskap medan vi var inne på ultraljudsundersökningen. Så arla tidigt hämtade vi upp honom och körde sen i till Östra med en sömndrucken treåring. Vi lyckades köra rejält fel två gånger och blev så sena att Henrik fick släppa av mig i farten utanför antenatal-avdelningen för att leta parkering med de andra. Jag hann knappt sätta mig ner, förrän jag blev inropad – ensam – till undersökningsrummet. Det kändes så fruktansvärt fel att göra detta själv, men sjuksköterskan sa att hon tvvärr var tvungen att börja med undersökningen på grund av tidspress. Som tur är kom Henrik stormande in några minuter senare precis innan hon skulle börja kolla, puh.

Undersökningen visade att allt såg bra ut, det var en livlig och välskapt bebis därinne och sköterskan kunde mäta allt hon behövde. Mätandet visade att det beräknade förlossningsdatumet, bf, flyttades fram till 16 december (som fastställdes på första MVC-besöket). Så därför blev denna vecka lite extra lång (dock ej så lång som med Agnes då vi blev framflyttade en hel vecka).

Efteråt hittade vi en en väldigt hes Agnes som hade gråtit i tio minuter efter att Henrik hade lämnat henne. Det sista han hade lyckats göra var att knäppa hennes cykelhjälm (hon ville åka på nya sparkcykeln), så att skinnet under hakan hade kommit emellan. Det hade så klart gjort gruvligt ont, så jag förstår att hon hade gråtit sig helt hes tillsammans med stackars barnvakten. Vi visade henne ultraljudsbilden, men hade väl inget jätteintresse av att kolla på den. Däremot ville hon gärna ta bild tillsammans med den hemma sen, och hon regisserade att vi skulle ta en selfie tillsammans och att hon skulle ha sina nya hörurar på sig (bilden ovan). Mycket gulligt!

Och angående rubriken – ja, vi kollade faktiskt vilket kön bebisen har denna gång. Med Agnes kändes det helt självklart att inte göra det, men denna gång var vi mer nyfikna. Kanske för att det nu är en person som kommer att ha en livslång relation med Agnes, och då blev det av någon anledning också intressant att se om det skulle bli en liten syster eller bror? Fast samtidigt vet jag ju nu mer än någonsin hur totalt irrelevant ett barns biologiska kön är. I vilket fall bestämde jag mig två dagar innan RUL att jag nog ville kolla, och Henrik var också med på det. Så vi bad ultraljudssköterskan att göra det och fick ett rätt så säkert svar – iiiih.

Vad tänker du om att kolla vad bebisen har för biologiskt kön?

 

graviditet #2

Gravid vecka 13 (12+6) – KUB, berätta för storasyskon och för kollegor

Titta här, det är en liten bebis därinne! Puh, nu har vi gjort den grej som jag varit allra mest nervös för (efter blödningen), nämligen kombinerat ultraljud- och blodprov – KUB.

Vi hade tid 8.45 måndag morgon på Östra sjukhusets antenatal-avdelning. Vi hade lämnat av Agnes hos mina föräldrar som var på besök, och körde sen mot Östra i, vad vi trodde var, god tid. Men en tankning och två felkörningar senare sladda vi inte på sjukhuset typ två minuter innan vår tid. Såklart fanns det inga parkeringsplatser nära heller (hur kan de inte bara ha ett HAV av jättebreda parkeringsplatser framför en förlossningsavdelning?), så vi fick småspringa in. Allt stressande gjorde att jag liksom inte hann samla mig inför allvaret, och jag blev rätt skakad av alltihopa. Men det var också jättemysigt att få se den lilla människan som bor därinne och som verkligen sprattlade loss som en lite hoppräka. Det var nästan svårt för ultraljudssköterskan att få till de bilder som behövdes för att göra mätningarna pga allt ståhej (det är säkert därför jag har känt bebisen så pass mycket så tidigt denna gång). Men allt såg bra ut enligt sköterskan, och vi kunde andas ut 🙂

En annan lite rolig grej för en otålig person som jag, är att hon flyttade fram beräknat bf fyra dagar (du kanske noterar att detta inlägg inte kommer på en söndag, utan en tisdag denna gång?). Så nu är det 12 december som gäller istället!

Vi hade sedan länge bestämt att vi ville vänta med att berätta för Agnes tills efter KUB, för att vi ville se att allt var ok och att det faktiskt VAR ett barn därinne. Så dagen efter ultraljudet hade vi en mysig morgon tillsammans och då kändes det fint och bra att berätta för henne att hon ska bli storasyster och att det finns en bebis i mammas mage. Hon tog det med väldig ro, ställde frågan ”har den långt hår?”, och sen ville hon busa vidare. Det är såklart superabstrakt för en treåring att hon ska bli storasyskon, men vi har återkommit till det några gånger under veckan och då har det var mysigt att kunna prata om det med henne på en lagom nivå.

Annat som har hänt i denna veckan är att jag också har berättat för mina kollegor. Det var inte riktigt planerat, men en massa nya framtidsplaner och omstruktureringar gjorde att jag kände att det var lika bra att berätta så att ingen räknar med att jag kommer att va på plats efter december. Först berättade jag för chefen igår, och sen berättade jag för resten av kollegorna på fikat idag. Det var kul, och ganska skönt ändå, även om jag ju egentligen hade planerat att berätta först efter sommaren. Allt blir inte alltid som man tänkt, men detta blev också bra!

graviditet #2

Gravid vecka 6 (5+6) – MVC-besök, partogram och ”när ska man berätta?”

Den här veckan har varit särdeles händelserik. I tisdags (18 april) var vi på det första besöket på MVC där vi fick träffa en alldeles underbar barnmorska. Hon hade förberett sig så himla bra, läst partogrammet och min journal, hade koll på alla datum som jag rabblade nervöst i telefonen och var så klok och mjuk. Efteråt jublade vi båda över hur fantastiskt hon var!

Inför besöket hade jag nog tänkt att vi skulle ha mindre behov av MVC vid en andra graviditet, men nu känner jag nästan tvärtom. Första gången hade man ju ingen aning om vad som komma skulle, så det var sällan jag hade några egentliga frågor vid träffarna och när vi pratade om önskemål inför förlossning hade vi ju inget att komma med överhuvudtaget. Tror att det enda som stod i mitt förlossningsbrev var att jag var vegetarian och att jag inte ville ha sterila kvaddar.

partogram
Denna gång började vi prata förlossning redan nu. Vi gick igenom partogrammet från Agnes förlossning och pratade om våra olika upplevelser från den. Barnmorskan bekräftade att det hade varit en lång och utdragen förlossning (här kan du läsa Agnes förlossningsberättelse) och berättade att det vanligtvis blir ett kortare förlopp andra gången, yay! Vi pratade även om vad vi är oroliga för, lite om fosterdiagnostik (vi bokade KUB 29 maj för provtagning och 5 juni för ultraljud) och om alkohol. droger och tobak.

Det enda minuset med vårt besök var att bf (beräknad förlossningsdatum) blev framflyttat till 16 december. För även om jag vet vilket datum jag hade ägglossning (23 mars), så räknar MVC alltid från sista mensens första dag (12 mars). Så det vara bara att gå hem och skruva tillbaka tiden i alla graviditetsappar (två).

Andra saker som har hänt sen senast:
– jag hade det värsta illamåendet hittills. I torsdags fick jag en så kraftig våg av illamående när jag stod på toa och gjorde mig i ordning. Fick hänga över toastolen och sen långsamt knapra på ett torrt knäckebröd för att det skulle gå över.
– magen har svullnat upp ännu mer. Fick knäppa upp jeansen på jobbet för att kunna sitta ner. Vad är det mig och graviditetsmagar! Måste snart köpa nya preggojeans om det här ska hålla i sig.
– vi har pratat om när vi ska berätta för fler och kommit fram till att vi vill vänta till efter KUB innan vi berättar för familj, övriga vänner och Agnes. Det känns svårt att förklara för henne om det inte skulle bli något, så det känns tryggast att vänta. Om det går, vill jag berätta för jobbet först efter sommaren.  Jag kommer att var i vecka 16 när jag går på semester så förhoppningsvis är magen inte såå synlig då. Förra graviditeten berättade jag för jobbet i vecka 15 och då kändes det som att jag gott hade kunnat vänta lite, men inte riktigt orkade gå runt och smyga med magen och icke-alkoholdrickandet. Perfekt då att skrota runt i kaftaner och rymliga klänningar hela sommaren innan det är dags att sprida nyheten.

graviditet #2

Gravid vecka 4 (3+6) – Plus på stickan och tidiga graviditetsteckan

~
Ja, så är det! Beräknat förlossningsdatum än så länge verkar vara 13 december (sista mensens första dag var 12 mars, och ägglossning 23 mars).

Tecken på att jag är gravid:

  • Jag har tagit två graviditetstest, som båda visat (svagt) positivt resultat.
  • Mensen är försenad två dagar.
  • Mina bröst ömmar jättemycket.
  • Jag har mått illa två morgnar (vilket jag aldrig gjorde med Agge, konstig känsla).
Det andra jättesvaga testresultatet. Gah, att det ska hänga på tolkningar av svaga streck på små stickor som verkar funka rätt halvdant.

Det är ju väldigt, väldigt tidigt i graviditeten såklart, men vi tillåter oss att hoppas och vara glada just nu. Vi har till och med berättat det för några personer som varit engagerade i resan.

Det som är så himla typiskt med att det faktiskt blev av nu på sjätte försöket är jag denna gång var som allra minst engagerad. När det närmade sig den fertila perioden kände jag att jag inte orkade med den gruvliga tvåveckors-väntan för att sen bli besviken igen. Så jag tog inga ägglossningstest och sa till Henrik att jag ville ta paus denna gång. Men så, tre dagar innan beräknad ägglossning, tog jag ett test i alla fall och det var väldigt tydligt positivt. Vi tänkte att  äsch, vi gör väl ett halvhjärtat försök idag så att vi i alla fall har gett det en chans. Och det var ju himla tur!

Sen har jag lyckats att distrahera mig rätt bra de här två veckor, med en jobbresa, Malmö-besök och trötta kvällar (har somnat vid nattningen VARJE kväll, vilket ju eh också är ett tecken på graviditet). Någonstans i början på denna vecka började dock brösten ömma och jag fick allt svårare att hålla bort tankarna. På jobbet i onsdags traskade jag iväg till apoteket och köpte att graviditetstest och satte mig på jobbtoan – tänkte att jaja, nu slipper jag snart fundera mer på detta – men hade oj, så fel! Jag smög ut från toan för att hämta min mobil, och smög sen tillbaka för att kunna ta en bild och messa Henrik: ”Hallå jag är gravid!”.