graviditet #2

Gravid vecka 40 (39+6) – BF och Swepi-studien

Ta da! Idag har hundra procent av graviditeten passerat och det känns verkligen som att jag har varit gravid i en halv evighet! Jag har varit rätt säker på att bebisen skulle komma tidigt i och med att Agnes föddes en dag tidigt, så jag har lite kaxigt gått ut med att det egentliga bf nog är 13 december. Det kanske inte var supersmart att ställa in sig på att föda tidigt, för de senaste dagarna har varit jättejobbiga. Både Henrik tycker att det känns som att vi redan har gått över tiden fastän vi inte ens har passerat bf än. Jag kan knappt föreställa mig hur det känns att faktiskt gå över två veckor som många gör!

Vecka 40 har, förutom att vara rejält seg, också bjudit på luciatåg på förskolan, lunchbesök av bebis med mamma, julbrunch och MVC-besök.

På MVC mätte de blodtrycket – som var lågt och bra – och sf-måttet. Måttet hade ökat igen och ligger nu återigen på översta kurvan. Jag börjar tänka att det nog blir en rätt stor bebis, både för att jag kommer att gå över tiden och för att måttet har skenat iväg lite.

Jag fick även information om Swepi-studien, där överburna kan lottas för igångsättning i vecka 41+0 istället för 42+0. För oss skulle det innebära att vi i så fall sätts igång någon av dagarna 23–25 december, vilket ju inte är helt optimala dagar att födas på. Vi vet ännu inte om vi ska anmäla oss till att delta i studien, jag är ju rätt rädd för oxytocin-dropp, som verkar vara en vanlig åtgärd vid en igångsättning. Planen nu är att vänta till måndag och se om det har startat igång naturligt eller inte. Och känner jag att det känns olidligt att vänta, så anmäler jag mig nog då. Gah, kan det inte bara börja nu!

graviditet #2

Gravid vecka 13 (12+6) – KUB, berätta för storasyskon och för kollegor

Titta här, det är en liten bebis därinne! Puh, nu har vi gjort den grej som jag varit allra mest nervös för (efter blödningen), nämligen kombinerat ultraljud- och blodprov – KUB.

Vi hade tid 8.45 måndag morgon på Östra sjukhusets antenatal-avdelning. Vi hade lämnat av Agnes hos mina föräldrar som var på besök, och körde sen mot Östra i, vad vi trodde var, god tid. Men en tankning och två felkörningar senare sladda vi inte på sjukhuset typ två minuter innan vår tid. Såklart fanns det inga parkeringsplatser nära heller (hur kan de inte bara ha ett HAV av jättebreda parkeringsplatser framför en förlossningsavdelning?), så vi fick småspringa in. Allt stressande gjorde att jag liksom inte hann samla mig inför allvaret, och jag blev rätt skakad av alltihopa. Men det var också jättemysigt att få se den lilla människan som bor därinne och som verkligen sprattlade loss som en lite hoppräka. Det var nästan svårt för ultraljudssköterskan att få till de bilder som behövdes för att göra mätningarna pga allt ståhej (det är säkert därför jag har känt bebisen så pass mycket så tidigt denna gång). Men allt såg bra ut enligt sköterskan, och vi kunde andas ut 🙂

En annan lite rolig grej för en otålig person som jag, är att hon flyttade fram beräknat bf fyra dagar (du kanske noterar att detta inlägg inte kommer på en söndag, utan en tisdag denna gång?). Så nu är det 12 december som gäller istället!

Vi hade sedan länge bestämt att vi ville vänta med att berätta för Agnes tills efter KUB, för att vi ville se att allt var ok och att det faktiskt VAR ett barn därinne. Så dagen efter ultraljudet hade vi en mysig morgon tillsammans och då kändes det fint och bra att berätta för henne att hon ska bli storasyster och att det finns en bebis i mammas mage. Hon tog det med väldig ro, ställde frågan ”har den långt hår?”, och sen ville hon busa vidare. Det är såklart superabstrakt för en treåring att hon ska bli storasyskon, men vi har återkommit till det några gånger under veckan och då har det var mysigt att kunna prata om det med henne på en lagom nivå.

Annat som har hänt i denna veckan är att jag också har berättat för mina kollegor. Det var inte riktigt planerat, men en massa nya framtidsplaner och omstruktureringar gjorde att jag kände att det var lika bra att berätta så att ingen räknar med att jag kommer att va på plats efter december. Först berättade jag för chefen igår, och sen berättade jag för resten av kollegorna på fikat idag. Det var kul, och ganska skönt ändå, även om jag ju egentligen hade planerat att berätta först efter sommaren. Allt blir inte alltid som man tänkt, men detta blev också bra!