bebis · förlossning · graviditet #1 · listor

Gravidlistan

nyfödd

När blev du mamma?
Jag var 33, men fyllde 34 bara två dagar senare. Jag och Agnes var planerade till samma dag, 6 juli, men hon kom en dag tidigt och jag kom en dag sent. Hon föddes vecka 39+5 (alla veckoangivelser nedan är ”MVC”-veckor, alltså inte det som står i appen).

Hur många barn har du?
Ett barn på 1 år och 8 månader.

Var graviditeten planerade?
Ja, i allra högsta grad. Vi hade bestämt att vi skulle börja försöka efter sommaren och i mitten på september blev det bebis.

Foto 2016-02-25 22 22 29När berättade du om graviditeterna?
Vecka 6-8 för familj och vänner, vecka 15 för jobbet och Facebok (med en så fantastisk film), vid RUL på Instagram.

Hur många barn vill du ha?
Jag vill ha ett till ändå, har så mycket bebislängt just nu.

Tätt ihop eller långt isär?
Nu kommer det ju inte bli tätt hur vi än gör, men jag hade nog inte varit främmande för att ha haft två tätt. När man ”ändå håller på” liksom (förstår att det inte är så enkelt, förstår verkligen det).

Har du oroat dig mycket under graviditeterna?
Jag hade två perioder när jag var väldigt orolig. Det var dels i början, från vecka 7-8 till mitten av graviditeten, då det sjunkit in att det var ett litet barn därinne och jag drabbades av det stora ansvaret för att hålla detta lilla liv friskt och levande. Låg och grät i soffan över allt jag oroade mig för (mest vilken mat jag ätit) och mådde ibland JÄTTEDÅLIGT. Sen hann jag med en orossläng precis på slutet då jag åkte in till antenatal själv i vecka 36 då jag inte känt fosterrörelser på länge, så läskigt.

Hur var graviditeten?
Jag hade en så ljuvlig graviditet? Jag var relativt pigg och krämpfri hela tiden, var till och med ute och ”sprang” och kollade lägenhet åt en kompis bara två dagar innan Agnes damp ner. Min mage var rätt liten fram till slutet, vilket jag antar kan spela in här, men sammanlagt gick jag upp 18 kilo vilket ju är en bit över ”medel”.  Det i krämpväg som jag märkte av var att jag fick ont i ryggen cirka halvvägs, och fiffigt värre fick jag gå på gratis vattengympa genom MVC en gång i veckan vilket hjälpte väldigt mycket. Jag var hiskeligt trött över jul och nyår när vi var i San Francisco (i vecka 12-13). Tror att kroppen inte klarar jetlag lika bra som gravid.?Och sen var jag nog i efterhand rätt humörsvängig (vilket har fortsatt ävern efteråt med en PMS som heter duga :-()

magen_vecka27
Magen vecka 27

Gillade du att vara gravid?
Ja, tyckte lite otippat väldigt mycket om det. Det kan så klart bero på att jag inte hade några nämnvärda besvär, men också att jag tyckte det var coolt att kroppen gick runt och gjorde liv.

Visste du vilket kön det skulle bli?
Nej, vi hade bestämt att inte fråga om det på rutinultraljudet. Däremot försa sig barnmorskan och sa ”hon” om bebin tre gånger, så jag hade nog min lilla aning.

Apropå förlossning. Hur var den?
Har skrivit om hela förlossningen här. I korthet:
Från första värken tills att hon kom ut tog det 33 timmar. Jag kände första värken klockan 03 på natten mot fredag och var hemma och tog värkar fram till cirka 20.00 på fredag kväll. När vi kom in var jag öppen 4 cm och fick stanna (yey!) trots att värkarbetet avstannat. Stuffade runt i förlossningsrummet och fick igång värkarna igen och kunde ta dem bra fram till cirka 7 cm öppen (vid klockan 01) då jag bad om och fick en EDA.

 

forlossning_eda

Smärtbefriad kunde ta ta värkarna ståendes och gåendes och vid 05.30 var jag helt öppen och somnade lite strax efter(!). Sen började den inte så roliga utdrivningsfasen, som för mig var väldigt utdragen och utan krystvärkar. Istället fick jag värkförstärkande, vilket var vidrigt. Där och då tappade jag all kontroll och fram till att lilla bebin kom ut upplevde jag det som ett fem timmar långt smärtkaos. Jag gick in mycket i mig själv och minns inte så mycket av dessa timmar, tyvärr. Till slut kom hon ut med hjälp av det klassiska handdukstricket där man liksom trycker ut bebisen själv. Jag gick sönder en del och fick sys i ett par timmar efterår (dock ”bara” grad 2) och skadade min svanskota som fortfarande inte är bra.

Överlag tyckte jag dock att det var en bra upplevelse. Jag hade mycket frågor i början om varför min utdrivningsfas blev så lång och varför jag inte fick några krystvärkar och om det överhuvudtaget var en ”normal” förlossning eller inte. Jag fick gå på en extra MVC-efterkontroll och bara grotta i min förlossningsjournal, vilket var bra, och jag har läst och lyssnat mycket på andra förlossningsberättelser för att bearbeta. Och sedan en tid känner jag inte längre någon rädsla för att göra det igen. Är tvärtemot peppad!

Hur var första bebistiden?
Magisk! Och väldigt omvälvande. Jag fick enormt staka beskyddarinstinkter och hade lite svårt att hantera dem i början. Det är så svårt att föreställa sig att man kan vara så rädd om någon, gah! Vi fick en jättebra start på BB, med bra stöd och fungerande amning, och vi tokälskade våra barnmorskor.

agnes_20140708_4
Agnes – tre dygn gammal och med gulsot.

Agnes fick gulsot tredje dagen så vi fick stanna ett dygn till för säkerhets skull och ge henne extra tillskottsnäring var tredje timme, då hon rasat lite för mycket i vikt (var nere på 2815 g och vände).

På en extra läkarkontroll upptäcktes att hon hade en glidning i ena höften, så vi fick åka direkt från BB till barnortopeden på andra sidan stan. Jag blev på riktigt chockad när de där bestämde att hon behövde ha en Frejka-skena i 6 veckor, och det tog några veckor innan jag kunde släppa hur orättvist jag tyckte att det var att alla kunde få gosa fritt hud-mot-hud med sina nyfödingar. Dessutom hade jag väldigt ont i min svanskota, vilket gjorde det besvärligt att sitta och amma, ja sitta över huvud taget.

agnes_20140711

Men mest av allt var det helt himla underbart! Det är så coolt att kunna känna så här mycket kärlek till ett litet knytte. Och det där att hitta en liten snusande bäbis i sängen och soffan – helt vanligt, fast ändå så knäppt!

Hade ni bestämt namnen sedan innan?
Nej, vi hade en lista på namn som vi gillade, men när hon väl kom ut så passade inget av dem. Det tog en dryg månad innan vi hittade rätt med Agnes.

Ett råd till blivande mödrar?
Skrev så här till Elsa Billgren som vill ha ”första bebis-tiden-råd” (där kommentarsfältet nu är proppfullt med massa bra råd och erfarenheter som inte är pekpinninga):

Oj, så många bra råd! Vi fick barn i början på juli 2014 och det var ju varmaste sommaren på jättelänge. En liten bebis klarar inte det så bra så vi var inne på dagarna och försökte ta oss ut på kvällarna med skakiga ben. En sommarbebis är underbart, men det kanske kan vara bra att va förberedd på att värmen kan göra att man inte vågar göra så mycket. Och att det kan få vara så, det blir ju en sommar nästa år med!

Sen tyckte jag att det allra mest omskakande och coola var de enormt starka känslorna. Det går nog inte att förbereda sig på, men SHIT POMMES vad stark den där beskyddarinstinkten är. Jag började storgråta på förlossningen när barnmorskan tog knoddis ifrån mig för att väga och mäta, haha. Var övertygad om att hon skulle tappa henne. Det blir såklart mer hanterbart efter ett tag, men jag var verkligen heeelt oförberedd på att jag skulle känna så. Trodde att jag skulle va mycket ”coolare”, men alla besökare fick handsprita och avlägga friskhetsintyg och så vidare (och jag övade på att strunta i vad andra tyckte om att jag ”överbeskyddade”). Så ett råd är att strunta i vad andra vill och tycker och låta era känslor styra helt. Vill ni inte ha besök, strunta i det. Vill ni inte att folk tar på er bebis utan att ha tvättat händerna, säg till dem. Vill ni inte åka land och rike runt på ett varmt tåg för att hälsa på folk, låt dem komma till er. Vill ni bara va hemma och glutta på er nya största kärlek, gör det. Det är så himla himla coolt att bli förälder! All lycka! ❤

bebis · bloggjulkalender

Lucka 1: En bild från en dag du aldrig kommer glömma (Agnes förlossningsberättelse)

(Tack till Emily Dahl för detta bloggjulkalenderinitiativ, kolla in hur du gör för att vara med här.)

Den här bloggen har varit vilande en bra stund nu, men nu har jag bestämt att det är dags att starta om. De gamla inläggen får vara privata ett tag, jag tänker att det finns en anledning till att jag valde att dölja dem. Kanske öppnar jag dem igen, kanske får de vara bara mina.

Anledningen till att jag bestämde mig för att starta igång igen är att jag just nu är inne i den mest livsomvälvande perioden en person kan vara med om och jag vill spara varje liten sekund och varje liten tanke, och att blogga är ju ett så utmärkt sätt att göra det. Varför livomvälvande? Jo, för att detta hände för lite mindre än fem månader sen:

Förlossningsberättelsen
Älskade barn, detta är din väg till oss.

(Prequel)
2 juli
Jag hade varit hemma en dryg vecka från jobbet och började nog klättra aningens på väggarna, samtidigt som jag var så himla övertygad om att vår lilla klump skulle komma minst två veckor för sent, så nej var ej inställd på förlossning riktigt än. Sysselsatte mig med att ligga hemma och läsa förlossningsböcker, antecknade olika kom-ihåg-grejer (t ex grönt fostervatten = åk in till sjukhuset illa kvickt) i anteckningsboken som jag fått av Johanna och typ bloggade på minheligagraal. Men planerade också in örtitusen olika aktiviteter för att distrahera mig. Denna dag, en onsdag, hade jag lovat Micke att kolla på en lägenhet åt honom i Sanna, fika med Helene och sen bada och grilla i Sisjön med vännerna. Och det började inget bra, blev så uppslukad av att prata förlossning med Caroline att jag helt glömde bort tiden och fick därför på riktigt springa stånkflåsandes i trapporna upp till lägenheten för att hinna dit innan visningen var över (hann! men Micke fick inte lägenheten). Efter visningen var det bara att ilskynda hem, kasta i mig lunch och sen slänga mig på spårvagnen ner mot Järntorget för att möta upp Helene för en gokaffe. Vi sitter och fikar i grodan ro när det helt plötsligt börjar göra sketaont i magen. Det är inte en värk utan en molande ihållande smärta. Jag tänker att det är för att jag suttit dåligt på lilla pinnstolen på kaféet och föreslår en promenad istället, men nej det hjälper inte det minsta så jag fick säga tack och hejdå till Helene och åka hem. Hade så ont att jag kallsvettades och grät och räknade minutrarna tills Henrik skulle komma hem.

Då en av mina anteckningar sa att ”ihållande smärta” kan vara ett tecken på havandeskapsförgiftning, bestämde vi att jag skulle ringa förlossningskoordinatorn, som var cirka jordens lugnaste person. Hon ville att vi skulle utesluta halsbränna så hon bad mig att ta en Novalucol och återkomma efter en timme om det inte blivit bättre. Och nej, det hade inte blivit bättre så helt plötsligt var det go-time, Henrik ringde taxi och det sista slängdes ner i förlossningsväskan och så åkte vi till specialförlossningen på Östra sjukhuset. Där fick vi göra CTG som visade att allt var normalt och sen fick vi sitta i ett väntrum en bra stund. Såpass länge att smärtan började klinga av. När vi väl fick träffa en läkare gjorde det inte ont alls längre så han ultraljudskollade och konstaterade att allt verkade hyvens, men att det nog inte var någon förlossningen på gång riktigt än. Nähäpp, bara att åka hem.

4 juli
Kl 03.00 vaknade jag av det som sen visar sig vara första värkarna. För fasen vad svårt det var att veta vad det egentligen var. Det var lite som mensvärk, fast i stötar. I vilket fall kunde jag absolut inte somna om, för shit vad spännande det var. Framåt morgonen började jag små smått kolla klockan för att se om värkarna kom med någonslags regelbundenhet. Och jovisst, cirka var tjugonde minut kom det en värk. Vid 06.00 bestämde jag mig för att väcka Henrik med nyheten om att det nog kanske var på gång och att han nog borde ringa jobbet och ställa in dagens arbetspass.

Jag var så  mycket lugnare än vad jag föreställt mig att jag skulle vara när det väl var dags. Hela dagen gick i en stilla lunk där jag pendlade mellan att vila, äta lite mellan värkarna och kolla tv i sängen. Vid 15.00 tyckte jag att Mean Girls var den perfekta sysselsättningen, men se då slutade värkarna komma helt plötsligt. En hel timme höll de upp och då kändes det rätt mycket som att jag hittat på allt och hållit Henrik hemma från jobbet helt i onödan. Tog mig upp ur sängen och började vanka runt för att få igång värkarna och så småningom började de komma tillbaka och blev nu också gradvis mer smärtsamma och täta.  Kl 19.00 tyckte vi att det var dags att ringa koordinatorn första gången och berätta att det är 5 min mellan värkarna och minsann gör rättså ont alltså. Koordinatorn upplyste om det vi egentligen redan visste, att man ju ska ha 3-4 värkar på 10 minuter och att det därmed inte var riktigt dags än. En och en halv timme senare var det däremot det, och i ilfart beställde Henrik en taxi och vi plockade ihop alla grejer (packning för en mindre världsomsegling) och begav oss iväg med den så himla konstiga känslan av att nästa gång vi står i den här hallen, då är det med ett litet barn.

Lagom till att vi kom fram till Mölndal hade så klart värkarna slutat helt och i alla fall jag var väldigt säker på att vi skulle bli hemskickade igen. Men när barnmorskan undersökte mig visade det sig att hela dagens värkar visst hade gett lite resultat, jag var öppen 4 cm och det blev istället för antiklimax, inskrivning. Den första barnmorskan (som sen också blev den som förlöste) tackade för sig och vi fick en annan urgullig. Hon visade var alla attiraljer fanns – lustgas, lilla brickan med dryck, knapp att trycka på – och sen lämnade hon oss. Henrik dukade upp lite buffe med snacks, satte på P4-sporten och vi låtsades lite som att allt var som vanligt.

(Dagen)
5 juli

Men ganska så snart var det inte lika spexig stämning längre. Vid 01.00 bad jag om en EDA för att det gjorde så innibomben ont och för att jag blev så borta av lustgasen. Man har ju hört att det kan ta evigheter att få tag på en narkosläkare för att lägga ryggbedövning, men jag hade uppenbarligen tur för inom en halvtimme var jag uppkopplad och det goa i att inte längre ha ont eller va helt väck på lustgas går ej att beskriva. Härifrån tog jag värkarna mestadels ståendes och gåendes och jag öppnade mig helt galant. Vid 05.30 var det vidöppet och någongång efter det somnade jag en liten stund i sängen, vilket var väldigt väldigt välbehövligt.

Kl 07.00 var det dags för skift nummer tre att ta över oss, men som tur var fick vi samma barnmorskestjärna som först tog emot oss när vi kom in. Vi kom överens om att det ju var dags att sätta lite fart på den här förlossningen och vi började testa lite olika saker – hon tömde blåsan på 1,5 liter och tog hål på fosterhinnan,  jag var uppe och gick, satt på pilatesboll och halvstod bakvänd mot ryggstödet – och nu började det bli riktigt riktigt jobbigt. Orken var slut och värkarna gjorde så sjukt ont utan att va varken tillräckligt täta och effektiva för att det skulle gå framåt. Tillslut grät jag mest bara av att det kändes helt omöjligt.

Vid 10.00 fick jag värkförstärkande dropp och det var nog det, och det berömda handdukstricket, som tillslut gjorde susen. Från att jag fick droppet och fram till att hon kom, minns jag inte så mycket. Min upplevelse är att det var ett kaos av värkar som jag hade väldigt svårt att möta. EDA:n började klinga av, så jag hade lustgasmasken tryckt mot ansiktet. Henrik hjälpte mig att försöka reglera så att jag inte skulle ta för mycket för jag blev verkligen helt borta av den. Någon gång här kom en andra, lite mer erfaren barnmorska in, och tog lite kommando. Hon var uppe vid mitt huvud och pratade peppande i mitt öra. Jag vet inte om det var att mina krystvärkar var för svaga, eller att Agnes inte vred sig ned ordentligt (tänker både) men det gick inte tillräckligt mycket framåt. Jag uppfattade en lite orolig stämning i rummet och då började jag inse att det kanske skulle bli sugklocka, klipp eller snitt. Och det var ju ändå saker jag var rädd för inför förlossningen, men där och då var jag verkligen bara intresserad av att hon skulle komma ut. Det som hände var istället att den andra barnmorskan tog fram en rullad handduk som jag fick hålla i ena handen och hon i andra och sen vid värkarna drog vi åt varsitt håll samtidigt som Henrik lyfte upp min rygg. Och se, det va tricket för att hon skulle komma ut. Den berömdra ”ring of fire” lyckades jag hålla emot och sen på nästa värk kom hoon ut!

Kl 12.21
Minns den sista värken så väl, hur den var så mycket lättare än alla de andra, och hur du helt plötsligt var ute hos oss. Vi tittade på varandra och grät av pur lycka, för att det var över, för att vi alla klarat oss och för att du var det finaste vi någonsin sett. Helt perfekt.

IMG_4548