graviditet #2

Gravid vecka 26 (25+6) – MVC-besök och magbilder

I söndags (3 september) fick jag några timmar för mig själv hemma för ovanlighetens skull, så då passade jag på att ta lite bilder på magen! Så här ser den alltså ut vecka 25+1. Jag känner verkligen att den växer med rekordfart just nu och bara blir större och större, gravidbyxor och -strumpbyxor sitter rejält tajt efter en hel dag, och jag har svårt att böja mig ner. Jag ska försöka dokumentera framväxten lite mer regelbundet, minns att jag tyckte det var jättekul att se sen efteråt när det kändes helt sjukt att en gång ha varit gravid.

I måndags hade vi vårt tredje MVC-besök (första i vecka 6 och andra i vecka 14). Det var första gången som vi fick lyssna på hjärtljudet, som lät fint, och mätte sf-måttet. Min känsla har hela tiden varit att jag har blivit mycket större denna gång, men sf-måttet var på pricken detsamma och jag vägde bara ett kilo mer, spännande att kroppen kan vara så dålig på att minnas. Jag tog även järnvärde och blodvärde, som var bra, så alla problem jag har haft med järntabletterna har ju ändå haft en funktion.

Fokus för samtalet var nästan helt på förlossningarna, både vad vi hade för tankar och känslor från Agnes förlossning, och vad vi tänker inför den kommande. Jag känner mig egentligen inte så orolig inför förlossningen, utan är nästan lite peppad inför den, hur konstigt det än kan låta. Min teori om det är att jag på egen hand har bearbetat Agnes förlossning i nästan tre år, och nu känner jag att jag faktiskt förstår vad det var som hände och inom vilken ram den var extra jobbig eller lång. Månaderna efteråt famlade jag verkligen efter svar på om min förlossning var extraordinärt helvetisk, eller om det helt enkelt är så att föda barn.

Nu vet jag, och det bekräftade också vår barnmorska på besöket, att min förlossning var väldigt, väldigt utdragen. Jag var helt öppen i 7 timmar, något som i vanliga fall för en förstföderska brukar va 3-4 timmar, och det sju timmar av fruktansvärd smärta, värkstimulerande dropp och värkstormar. Jag minns ju knappt något av dessa timmar, så vi hjälptes åt att pussla ihop dem nu med hjälp av partogrammet.

Det som vi kom fram till var att jag antagligen hade en kombination av värksvaghet och att Agnes hade svårt att tränga ned med huvudet. Värksvagheten kan bero på att jag fick EDA vid kl 02:00, men det behöver inte vara så. Barnmorskan tyckte också att man satte in värkstimulerande dropp lite sent på mig, fick det vid 9:00 när jag hade varit öppen i 3,5 timme. Agnes kom  ut till slut med hjälp av handdukstricket (eller om det var ett lakan), där jag fick hålla emot samtidigt som en barnmorska drog åt andra hållet. Min tanke om det har varit att det trycket nedåt kanske kan ha medverkat till att jag skadade svanskotan, men det går inte i att svara på exakt när skadan hände.

Det var ett bra samtal och skönt att gå igenom alla förlopp lite nogrannare. Vår barnmorska erbjöd oss att skicka remiss till Aurora-samtal, men vi tackade nej till det just nu, då det inte känns som att det behövs. Jag känner mig, som sagt, ganska förväntansfull och fri från oro när jag tänker på förlossningen.

Däremot känner jag ett ganska stort behov av att försöka ”styra” förlossningen mot ett mindre långdraget förlopp. Vår barnmorska sa att vi kunde skriva ett ”kontrakt” att lämna till förlossningen, där min föregående förlossning beskrivs tillsammans med mina önskemål. Jag vet inte riktigt vad det är som skiljer detta från ett så kallat förlossningsbrev, kanske menar hon samma sak.

Det jag vill ha med i kontraktet är:
– försöka undvika ett långdraget förlopp. Avvakta med EDA och vid värksvaghet, sätta in värkstimulerande tidigare (men kontrollerat!).
– oro för att skada svanskotan igen, kanske att ett annan position än gynställning vid själva utdrivningen är bättre?
– helst av allt vill jag dock försöka undvika värkstimulerande. Det var det som var det absolut obehagligaste med förlossning, då jag tappade all kontroll och bara upplevde ett enda lång kaos av värkar – värkstormar.
– få stanna åtminstone en natt på BB för återhämtning.

Som jag förstod det ska barnmorskan sätta ihop kontraktet utefter vad vi pratade om, och att vi sen pratar om det på nästa besök som är om fyra veckor.

graviditet #2

Gravid vecka 14 (13+6) – andra MVC-besöket och oro inför förlossning

Vecka 14! Det går så himla fort nu, jag hänger knappt med. Till exempel känner jag mig fortfarande väldigt nygravid, trots att jag snart närmar mig halvtid. Känslan är verkligen att tiden går mycket fortare under andra graviditeten. Jag hinner knappt kika vad som står i gravidappen, och jag har inte alls lika mycket tid att ligga och klappa på magen och känna efter hur jag mår. En treåring med en helt fantastisk enorm energi plus all logistik gör att det helt enkelt bara går i ett. På ett sätt är det ju positivt att tiden inte sniglar sig fram på samma sätt, men det är också lite jobbigt att inse att den här bebin inte får samma uppmärksamhet.

Denna veckan hade vi vår andra träff med vår barnmorska på MVC (den första var redan i vecka 6). Vi gick igenom provsvaren från de blodprov som jag tog vecka 12. Jag hade tydligen inte alls särskilt bra järnvärde, utan jag ska försöka ha en mer järnrik kost och efter RUL (som vi bokade in till 18 juli) ska jag börja ta extra järntillskott. Typiskt, jag som var så glad över att mitt järnvärde såg bra ut.

På besökte tog jag också upp lite orosfrågor inför förlossningen. Till exempel att Sahlgrenska numera skickar hem omföderskor sex timmar efter förlossningen, så kallad tidig hemgång. Vi hade en helt fantastisk tid på Mölndals BB, där vi fick stanna i fem dagar tills vi kände oss redo att åka hem. Att som nu inte ens få stanna ett dygn på BB, tycker jag både är stressande och ledsamt, att vi och den nya bebin inte får samma mjuka och trygga start med varandra och att det första vi ska göra är att sätta vårt alldeles nyfödda barn i en bil mitt i december. Sen tänker jag också att det rent medicinskt verkar så sjukt osäkert. Den obligatoriska läkarundersökningen är efter 48 timmar (så då måste man åka tillbaka igen), och allt med amning och andning och komplikationer för den födande kanske inte hinner upptäckas direkt. Kommer man ens kunna stå upp liksom?

Barnmorskan försäkrade mig om att det inte skickar hem någon som absolut inte vill det, men jag känner att det är en så klen tröst i alltihopa. Varför kan inte alla bara få bli garanterade 48 timmar på BB och så kan man få välja att åka hem tidigare om man vill det?

Det känns som att vår barnmorska ändå förstår vår oro, och jag känner mig väldigt trygg med att prata mer inför förlossningen med henne. Nästa MVC-besök bokades till 4 september, då är jag i vecka 26 – evighetslångt borta!