barn · bebis · förlossning · graviditet #2

Hannahs förlossningsberättelse

Hon är här! Idag är det exakt fyra veckor sedan vår lilla Hannah föddes på Östra sjukhuset i Göteborg. Sedan dess har vi hunnit med att fira jul och nyår och långsamt komma in i vårt nya tvåbarnsliv. Men medan jag minnet fortfarande är färsk ska jag nu skriva ner vår förlossningsberättelse.

19 december (bf+ 3)

13:00. Jag vaknade på soffan efter en middagslur (ja, var så trött jag somnade i stort sett varje dag på slutet av graviditeten) och kände att de kom något som kändes som betydligt mer än bara en riklig flytning. Jag gick upp, bytte byxor och satte in en binda för att ha lite koll på vad det eventuellt skulle komma för mer vätska. Eftermiddagen gick i sin vanliga lunk och det kom lite mer vätska då och då men så här i slutet av graviditeten så vet man verkligen inte vad som är vad. Jag kände dock liksom på mig att det var något på gång, så var väldigt uppmärksam på kroppens olika signaler.

När Henrik kom hem med Agnes vid 17.00-tiden så nämnde jag att det kändes som att något var på gång, men vi la inte så mycket vikt vid det utan fortsatte med middag och nattning.

19.00. Medan Henrik nattade Agnes gick jag på toa och såg då att det kommit blod i bindan och samtidigt började jag också känna av ett allt starkare tryck bakåt och neråt. Jag stövlade in mitt i nattningen och rådgjorde med Henrik och vi bestämde att det nog ändå var en idé att ringa förlossningskoordinatorn.

19:24. Sagt och gjort, jag ringde förlossningskoordinatorn och berättade om läget – att jag misstänkte att mitt vatten kanske hade gått, att jag haft en blödning och att jag kände ett starkt tryck nedåt. Koordinatorn tyckte att vi ska åka in på en koll, men sa också att det var rätt så troligt att vi skulle bli hemskickade i och med att jag inte hade något värkarbete.

Tankarna började snurra, hur skulle vi lösa det här? Jag ringde först våra kompisar som vi hade bestämt skulle ta hand om Agnes när det var dags att åka in, och de berättade att deras jämnåriga barn var sjuk och hade både kräkts och haft hög feber, så vi kom fram till att det nog inte var aktuellt att de skulle passa henne. Efter lite funderande ringde jag en annan vän som Agnes avgudar, och som tur var hade hon inga planer och sa att hon kunde vara hos oss på mindre än en halvtimme.

Kompisen dök upp ungefär samtidigt som Henrik hade nattat klart, och då hade jag hunnit bli rätt rejält nervös och uppspelt. Vi gick igenom lite olika scenarion med Lina, till exempel om hur det skulle kunna bli om vi nu trots allt fick stanna. Sen packade vi in BB-väskan i bilen och körde upp till förlossningsavdelning 312 på Östra sjukhuset, dit koordinatorn hade meddelat att vi var välkomna.

21:00: Vi kom in till förlossningen ungefär vid nio och ringde på klockan. Vid det laget hade jag börjat tvivla på att det verkligen var något på gång, så vi hade lämnat BB-väskan i bilen och var nog rätt förberedda på att åka hem. En barnmorska kom och mötte oss och satte först ctg-dosor  på min mage för att mäta sammandragningar och hjärtljud. När det var klart efter 20 min ville de kolla om vattnet hade gått, och behövde göra en gynundersökning. Efter några dåliga erfarenheter har jag utvecklat en ganska rejäl skräck för gynundersökningar, så det var verkligen en prövning att försöka hålla mig lugn genom undersökningen – som visade att vattnet inte hade gått.

Så i och med att varken vattnet hade gått eller att jag hade haft några värkar, fick vi vid 22:30 åka hem från förlossningen. Och, såklart, fick jag den första värken i bilen tillbaka. Och det var en rejäl, stark sammandragning som jag måste andas mig igenom. Den andra värken kom några minuter senare, i trappen upp till lägenheten, och även den var så pass stark att jag måste stanna och andas mig igenom. Om jag jämför med min första förlossning, är det som att kroppen nästan helt hoppade över latensfasen och istället gick rakt på aktivt värkarbete. Eller så var det så att jag inte hade märkt av latensfasen alls denna gång, förutom det att jag kände ett välbekant tryck nedåt och bakåt.

23:00. När vi kom hem så fattade vi nog båda att det antagligen skulle bli en tur tillbaka till Östra sjukhuset rätt snart, så vi bad vår kompis att sova kvar över natten istället för att eventuellt behöva åka fram och tillbaka, och så himla snäll som hon är bäddade hon ner sig i soffan.

Henrik och jag gick och la oss, Han lyckades somna ganska snabbt, men jag var alldeles för pirrig för att kunna somna och värkarna gjorde ju redan rejält ont. Jag började nu klocka värkarna och det var 8–10 minuter emellan dem, men vissa kom lite tätare. En gång lyckades jag somna mellan två värkar, men det var en riktigt jobbig känsla att vakna av en värk, så obehagligt att inte ha kunnat förbereda sig på att den var på väg.

20 december (bf+4)

1:30. Nu kunde jag inte längre ligga ner och ta värkarna, utan klädde på mig och gick upp. Jag vankade av och an i köket (för att inte väcka storbarnet, kompisen på soffan i vardagsrummet eller Henrik i sovrummet). Efter en halvtimme hade jag ungefär 4 minuter mellan värkarna och bestämde mig för att ringa förlossningkoordinatorn igen. Hon gav oss en plats på en av förlossningsavdelningarna (308), men tyckte att jag kunde jobba på lite hemma en stund till i och med att värkarna fortfarande var lite oregelbundna.

Jag kämpade på med värkarna i en timme till och vid 3:00 hade det blivit mer regelbundna och längre. Jag försökte distrahera mig så gott det gick i min ensamhet (en rekommendation från Föda utan rädsla är att inte försöka lägga så mycket mental kraft på latensfasen, utan försöka spara den till aktiva fasen senare). Jag lyssnade på ett avsnitt av Förlossningspodden och gjorde ett fotbad och fixade fötterna (det var inte enkelt med jättemagen och värkarna, så dålig idé). Plötsligt kände (och såg) jag att det kom en liten blödning, och det var min väckarklocka att det nog ändå var dags att börja bege sig tillbaka till förlossningen.

03:00. Jag väckte Henrik och kompisen på soffan, och vi gav henne lite information om morgonrutiner och hur vi skulle fixa det med avlösning av farmor och farfar. Sen beger vi oss genom ett i stort sett öde Göteborg mot Östra sjukhuset. Jag tog två eller tre värkar i bilen, och några stycken när vi väl kommit fram och jag väntade på att Henrik skulle hitta parkeringsplats (hur kan det finnas så få platser utanför förlossningen? Det övergår mitt förstånd!).

04:10. Vi blev (förstod jag det senare) inskrivna direkt när vi kom in. Jag (och jag vet att många andra också tror det) trodde att det först var när de hade kollat hur öppen jag var som det var tal om att få stanna, men det kollade de först en timme senare. Vi fick ett förlossningsrum och de satte på ctg igen. Självklart hade mina värkar börjat klinga av (exakt samma som första förlossningen), så jag bad om ett ståbord för att kunna röra mig lite runt i rummet och få igång värkarna.

05:30. Härifrån har jag min sista anteckning i mobilen: ”Öppen 5 cm. Ska bada!”. Uppenbarligen var jag fortfarande vid god vigör och kapabel att komma ihåg att skriva ned vad som hände. Barnmorskan hade till slut kollat min livmodertapp, som var öppen 5 cm, och jag fick beröm för gott hemmaarbete. Hon föreslog sen att vi skulle testa att ligga i badkaret en stund, vilket jag aldrig hade funderat på tidigare men nu kände mig väldigt öppen för att testa. Vi hade pratat om min svanskoteskada som de läst om i mitt förlossningskontrakt (eller förlossningsplan som det också kallas), och att vara i badet kändes som ett bra sätt att bli smärtlindrad och med det förhoppningsvis undvik epidural, värkstimulerande och en förlängd krystfas.

Vi gick till ett annat rum där det fanns ett badkar och vid 05:40 går jag ner i det varma badet. Till en början var allt väldigt lugnt och skönt, jag tog värkarna utan problem och vi lyssnade på musik och drack saft. Efter någon timme bad jag om lustgas och började använda det på lägsta inställningen. Jag hade ont, men kunde hantera att bara ta 5–6 andetag i lustgasmasken och kunde därför hålla huvudet mycket klarare denna gång.

08:15. Nu kollade de livmodertappen för andra gången och det visade sig att jag var helt öppen! Jag hade öppnat mig 5 cm på bara några timmar, och det i stort sett helt utan smärtlindring, så jag (och tror jag, alla andra) tänkte nog att det snart skulle komma en bebis. Med hjälp av barnmorskan och studenten som hade varit med hela tiden, började jag trycka lite mer vid varje värk.  En stund senare gick mitt vatten och vid 09:30 började jag känna krystkänslor. Då rullade de bort lustgasen (med förklaringen att det inte hjälper i denna fas) och förberedde för en vattenfödsel.

Härifrån och fram till födelsen var det slut på den lugna och sköna känslan, och den tilltro till kroppen som jag hade haft hela tiden började ta slut. Jag krystade och krystade, med allt större kraft, men det verkade inte hända så mycket med progressen. Vid 10:00 hade jag inte så mycket kraft kvar efter att ha varit öppen i två timmar, så vi kom överens om att vi behöver göra något nytt för att få fart på framfödandet. Henrik och barnmorskorna hjälpte mig upp ur badet och till en förlossningssäng. I förlossningsjournalen läser jag i efterhand att de ”sätter pvk och tar bastest”, vilket betyder att jag fick en port/kanyl i handen för att förbereda för dropp.

Vid det här laget hade det kommit betydligt fler personer till förlossningsrummet – en extra barnmorska, en undersköterska och två läkare. Trots att jag var fullt sysselsatt med att fortsätta krysta, först på sidan och sedan knästående, uppfattade jag att de pratade sinsemellan och jag förstod då att det kanske skulle bli tal om något ”ingripande”. Samtidigt kände jag alltmer hopplöshet i och med att krafterna var helt slut och att det kändes som att jag inte kunde göra mer än jag gjorde, trots massa pepp från personalen. Så ungefär samtidigt som jag kände att jag på väg att ge upp, föreslog barnmorskan att de skulle sätta värkstimulerande dropp i form av oxytocin. Först fick jag panik av det, med tanke på att jag hade en så dålig erfarenhet av det från min första förlossning, och där och då inte kände att jag orkade mer smärta eller kraftigare värkar. Men ganska snabbt insåg jag också att jag nog behövde mer kraft, så vid 10:40 sätter de droppet och jag kände snabbt att jag fick mer kraft i värkarna. Och att det faktiskt kändes bra, inte minst fick jag en så pass välanpassad dos att jag kunde vila mellan värkarna, vilket var en väldigt annorlunda känsla mot första förlossningens ändlösa värkkaos.

En kort stund senare märkte jag att det börjar forsa ut blod. Läkaren och barnmorskan fick ännu mer bråttom – dels för att jag blödde, men också för att bebisen visade tecken på att må dåligt, vilket jag förstod först i efterhand. De föreslog sugklocka, men det är en av de förlossningssaker som jag har allra mest skräck för, så då bad jag om att få testa själv en sista gång. Med de extra krafterna från droppet, ”levatorpress” (att en barnmorska trycker emot i mellangården för att guida var man ska krysta) och några krystningar där jag fick dra i ett lakan (samma som med Agnes) kom hon till slut ut!

11.11: ”En flicka framföddes på två värkar i framstupa kronbjudning”. Hon vägde 3850 g, var 52 cm lång och hade ett huvudmått på 36 cm.

Efter att moderkakan också kommit ut kördes vi tillbaka till förlossningsrummet och jag kollades och syddes för bristningar. Under tiden som de sydde låg bebisen på min mage och vaknade till, och jag fick kaffe och chokladmilkshake (istället för ostmacka som ju tyvärr är bland det äckligaste jag vet). Det var verkligen en fantastisk känsla att få ligga där med sin friska och gulliga bebis, att va glad över att förlossningen var över och att vi blev så himla väl omhändertagna av barnmorskestudenten och en undersköterska. Och jag som hade varit så orolig över att vi skulle bli utkastade efter sex timmar, blev istället upprullade till BB vid 15:00 och fick den trygga start som jag hade önskat!

årssammanfattning · bebis · stil · tv

Summering 2014

Gott nytt 2015 med detta Skunk-formulär!

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Blev förälder och allt som hör till det. Till exempel ”vara gravid”, ”förlösa ett barn”, ”gå till bvc”, ”vara intresserad av bajs” och ”älska jätteliten person”.

Höll du några av dina nyårslöften?
Tror bestämt att jag inte hade några. Firade nyårsafton väldigt ofestligt på ett flygplan över Atlanten och tror till och med att vi missade själva tolvslaget pga att det inte gick att veta vilken tidszon man var i. Därav inga löften.

Blev några av dina vänner föräldrar i år?
Ja, det damp ner en hel liten hög med bebisar!

Vilka länder besökte du?
Var inte utomlands en enda gång i år.

Är det något du saknade år 2014 som du vill ha år 2015?
Det enda jag vill är att inga flera nära ska behöva ha sorg.

agnes_20140708Vilket datum från år 2014 kommer du alltid minnas, och varför?
Går inte riktigt att tävla mot 5 juli då den här lilla personen kom till oss. Här kan man läsa mer om den dan.

Vad var din största framgång i år?
Samma sak där, svårt att inte känna att vårt barn är den största framgången. 

Största misstaget?
Om jag fick göra om något skulle det va att bättre ta tillvara på den allra första tiden med Agnes. Många nya föräldrar säga samma sak, så det är väl allmänt svårt att bara toknjuta de första månaderna när allt känns upp-och-ner. Men ändå, nu fattar jag hur fort allting går och vill bara skruva tillbaka klockan hela tiden.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Fick en förlossningsskada som fortfarande inte är helt bra. Min svanskota antingen bröts, stukades eller flyttade på sig (har aldrig blivit ordentligt kollat eftersom det ändå inte görs något åt den här typen av skada). Det var allra värst de första månaderna då jag nästan inte kunde sitta alls, vilket ställde till det med amningen och cirka allting annat. Nu är jag nästan helt återställd och känner bara av det när jag sitter mjukt, till exempel i en bil eller soffa.

Jag hade verkligen ingen aning om att det här kunde hända och det tog flera veckor innan jag fattade att det var svanskotan som var problemet (det är ju ett rätt härjat område därnere s a s). Ibland gjorde det dock så ont att jag nästan svimmade, så jag insåg väl tillslut att allt inte stod rätt till och sökte hjälp (fick dock ingen, som sagt det görs inget åt såna här skador grrrrrr). Blir tokig på att det pratas så lite om förlossningsskador! Jag förstår att man inte vill oroa blivande föräldrar, men det är ju löjligt att man ska gå så länge med en oupptäckt skada, som dessutom inte verkar helt ovanlig (vi är två med samma problem bara i vår föräldragrupp). GAH!

Bästa köpet?
Har kanske bara köpt saker till Agnes? Minns i alla fall inget annat. I så fall var den Blocket-fyndade barnvagnen det bästa köpet. Hela den proceduren var så ofantligt dötråkig (alltså att läsa på och prisjämföra zzzzzz) att jag är halvt chockad över att vi lyckades hitta så bra vagn, till så bra pris. Hurra!

Vad spenderade du mest pengar på?
Bebisgrejer. Betalade i och för sig nästan 2 000 kr för en Minimarket-västish, men det var också enda klädinköpet.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Jag har varit så sjukt glad sen Agnes kom. Gråta-av-glädje-glad. Och det blir bara bättre ju mer personlighet hon får. Så himla gulligt barn vi fått alltså.

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2014?
Från Ramberget ser jag allt som någonsin hänt oss här, Där dit vinden kommer, Bakom ryggen, Knäpper mina fingrar remix. Min årsbästalista hittas här.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Aldrig varit så ledsen, aldrig varit så glad. 2014 drabbades vi av livet på de största av sätt.

Vad önskar du att du gjort mer?
Önskar nog att vi hade tagit tillvara på sommaren mer. Där och då kändes det omöjligt att gå ut med vagnen i hettan, och Agnes Frejka-kudde och min onda svanskota gjorde det inte bättre. Men vi hade ju kunnat sitta ute på kvällarna, åkt och kvällsbadat, haft picknick i skuggan osv. Aja, får ta igen det nästa sommar!

Vad önskar du att du gjort mindre?
Oroat mig för allt. Det är lätt att önska, svårare att göra, men oj vad oron tärt på mig. Måste måste bli bättre på att hantera den.

Hur tillbringade du julen?
För första gången hade vi julfirande här hemma hos oss, tillsammans med mina föräldrar.

Blev du kär i år?
Är och blir hela tin.

Hur många one night stands?
Inga.

Favoritprogram på TV?
Orange is the new black, The honourable woman, Veep, Parks and recreation, Brooklyn 99.

Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nä.

Bästa boken du läste i år?
Är med i två olika bokcirklar, men har nog ändå bara lyckats läsa en enda bok i år. Tur då att den var så bra. Expeditionen av Bea Uusma.

Största musikaliska upptäckten?
Min stora sorg.

Något du önskade dig och fick?
Världens gulligaste och friskaste bebis.

Något du önskade dig men inte fick?
Nä. Fick till och med ett Anna Tascha Larsson-halsband i julklapp!

Årets bästa film?
Pga anledning har det blivit väldigt lite film i år. Har velat se Interstellar (tror jag kommer älska!), Gone Girl, Girlhood och Mockingjay, men det har inte blivit av. Av de jag faktiskt sett var The Normal Heart bra, grät floder, och Dallas Buyers Club. Sen kom ju även Veronica Mars-filmen i år, rätt så efterlängtad och förvånansvärt okej.

Årets sämsta film?
Kan ej minnas nån dålig.

Vad gjorde du på din födelsedag?
Var på BB och pussade på bebis! Trodde in i det sista att hon skulle komma på min födelsedag (7 juli), men det blev ju två dagar tidigare. Fick även världens bästa födelsedagspresenter/förlossningsgåvor, nämligen New Balance-skor och Whyred-shorts med resår i midjan. Bodde i dessa fram till oktober.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Att ingen av mina nära hade behövt ha sorg.

Hur skulle du beskriva din stil år 2014?
Asså, stora delar av 2014 har varit extremt begränsade rent stilmässigt. Först av en gigantisk mage, sen av en postpreggokropp som inte ville ha på sig nåt annat än amningsvänligt och superbekvämt och nu av att jag inte har nån inspiration eller tid att hålla på. Köpte i alla fall en Back-mössa!

Processed with VSCOcam with f2 preset

Vad fick dig att må bra?
Min lilla familj <3.

Vilken kändis var du mest sugen på?
Zlatan.

Vilken politisk debatt engagerade dig mest?
Rasismen, antiziganismen, valet.

En värdefull läxa du lärt dig i år?
Att bara för att allt är så här just nu, betyder det inte att det alltid kommer att vara så. Det kan bli bättre.

Kolla tidigare årssummeringar här.

bebis · bloggjulkalender

Lucka 20: En bild från ett äventyr du gjort i år

agnes_20140715Agnes, 10 dagar.

Det känns inte helt rätt att kalla föräldraskapet för äventyr, men året i övrigt (övrigt? Finns liksom inget övrigt längre, hon är allt) har inte varit så äventyrligt, så det toppar ändå listan över mest spännande, utmanande, halsbrytande och roligt.

När den här bilden togs var vi inte så tuffa. Vi hade varit hemma med Agnes i fem dagar och började sakta vänja oss vid Frejka-kudden som spärrade ut hennes höfter till grodposition. Gud vad jag innerligt önskade att hon skulle få slippa den, jag räknade dagarna till den 20 augusti då den skulle plockas bort. Men som med allt blev det lättare, till slut var det ingen match att byta blöja och amma med den. Och, viktigast av allt, det verkade inte som att hon for illa av den, vette tusan om hon ens märkte den. Lilla, lilla livet.

Inlägget är inspirerat av Emily Dahls bloggjulkalenderinitiativ, kolla in hur du gör för att vara med här.

bebis · bloggjulkalender

Lucka 12: En bild från i somras som väcker din sommarlängtan

agnes_20140709Vi kunde knappt vara ute på hela sommaren. Mest på grund av värmen, men det hjälpte inte till att Agnes hade en Frejka-kudde som gjorde att hon var tvungen att ha heltäckande kläder på sig under eller att jag hade så sablarns ont i svanskotan. Vi gjorde lite grejer ändå – åkte till Knarrholmen och hälsade på stuggänget, hängde lite utanför Way Out West, tog kvällspromenader när jag kunde börja gå lite längre och fick massor av besök.

Mitt mesta sommarminne är dock från BB. Agnes föddes precis när högsommarvärmen böljade in. Rummet var hett och kvavt och vi gick mest runt utan några kläder alls, tittade på vårt lilla barn och grät lyckotårar.

Inlägget är inspirerat av Emily Dahls  bloggjulkalenderinitiativ, kolla in hur du gör för att vara med här.