graviditet #2

Gravid vecka 19 (18+6) – RUL, nygammalt BF och ska man kolla kön?


Denna veckan har vi avverkat den hittills största milstolpen – rutinultraljudet (RUL). Jag hade sett fram emot det länge, men också varit väldigt nervös inför det. Det är en stor skillnad mot förra graviditeten, denna gång är jag så himla mycket mer medveten om allt som kan gå fel och jag försöker att hela tiden vara väldigt ödmjukt tacksam inför allt.

Och allt gick fantastiskt bra, även om det blev en något turbulent upplevelse.

Vi hade tid 18 juli kl 8.00. Dagen innan hade våra barnvakten ställt in pga vattkoppor, så vi fick i sista stund kalla in en lite mer barnvaktsoerfaren kompis att följa med till Östra sjukhuset och hålla Agnes sällskap medan vi var inne på ultraljudsundersökningen. Så arla tidigt hämtade vi upp honom och körde sen i till Östra med en sömndrucken treåring. Vi lyckades köra rejält fel två gånger och blev så sena att Henrik fick släppa av mig i farten utanför antenatal-avdelningen för att leta parkering med de andra. Jag hann knappt sätta mig ner, förrän jag blev inropad – ensam – till undersökningsrummet. Det kändes så fruktansvärt fel att göra detta själv, men sjuksköterskan sa att hon tvvärr var tvungen att börja med undersökningen på grund av tidspress. Som tur är kom Henrik stormande in några minuter senare precis innan hon skulle börja kolla, puh.

Undersökningen visade att allt såg bra ut, det var en livlig och välskapt bebis därinne och sköterskan kunde mäta allt hon behövde. Mätandet visade att det beräknade förlossningsdatumet, bf, flyttades fram till 16 december (som fastställdes på första MVC-besöket). Så därför blev denna vecka lite extra lång (dock ej så lång som med Agnes då vi blev framflyttade en hel vecka).

Efteråt hittade vi en en väldigt hes Agnes som hade gråtit i tio minuter efter att Henrik hade lämnat henne. Det sista han hade lyckats göra var att knäppa hennes cykelhjälm (hon ville åka på nya sparkcykeln), så att skinnet under hakan hade kommit emellan. Det hade så klart gjort gruvligt ont, så jag förstår att hon hade gråtit sig helt hes tillsammans med stackars barnvakten. Vi visade henne ultraljudsbilden, men hade väl inget jätteintresse av att kolla på den. Däremot ville hon gärna ta bild tillsammans med den hemma sen, och hon regisserade att vi skulle ta en selfie tillsammans och att hon skulle ha sina nya hörurar på sig (bilden ovan). Mycket gulligt!

Och angående rubriken – ja, vi kollade faktiskt vilket kön bebisen har denna gång. Med Agnes kändes det helt självklart att inte göra det, men denna gång var vi mer nyfikna. Kanske för att det nu är en person som kommer att ha en livslång relation med Agnes, och då blev det av någon anledning också intressant att se om det skulle bli en liten syster eller bror? Fast samtidigt vet jag ju nu mer än någonsin hur totalt irrelevant ett barns biologiska kön är. I vilket fall bestämde jag mig två dagar innan RUL att jag nog ville kolla, och Henrik var också med på det. Så vi bad ultraljudssköterskan att göra det och fick ett rätt så säkert svar – iiiih.

Vad tänker du om att kolla vad bebisen har för biologiskt kön?

 

bebis · bloggjulkalender

Lucka 13: En bild ifrån ett avgörande ögonblick i år

IMG_3787

29 januari blev allt plötsligt väldigt, väldigt på riktigt.

Visst att magen, blå strecket på stickan, mvc-besöken och nedräkningen i gravidappen också hjälpte till, men för mig var det inte förrän här på rutinultraljudet som det verkligen damp ner att ett litet barn bodde där inne och snart skulle komma till oss.

Inlägget är inspirerat av Emily Dahls bloggjulkalenderinitiativ, kolla in hur du gör för att vara med här.