graviditet #2

Gravid vecka 40 (39+6) – BF och Swepi-studien

Ta da! Idag har hundra procent av graviditeten passerat och det känns verkligen som att jag har varit gravid i en halv evighet! Jag har varit rätt säker på att bebisen skulle komma tidigt i och med att Agnes föddes en dag tidigt, så jag har lite kaxigt gått ut med att det egentliga bf nog är 13 december. Det kanske inte var supersmart att ställa in sig på att föda tidigt, för de senaste dagarna har varit jättejobbiga. Både Henrik tycker att det känns som att vi redan har gått över tiden fastän vi inte ens har passerat bf än. Jag kan knappt föreställa mig hur det känns att faktiskt gå över två veckor som många gör!

Vecka 40 har, förutom att vara rejält seg, också bjudit på luciatåg på förskolan, lunchbesök av bebis med mamma, julbrunch och MVC-besök.

På MVC mätte de blodtrycket – som var lågt och bra – och sf-måttet. Måttet hade ökat igen och ligger nu återigen på översta kurvan. Jag börjar tänka att det nog blir en rätt stor bebis, både för att jag kommer att gå över tiden och för att måttet har skenat iväg lite.

Jag fick även information om Swepi-studien, där överburna kan lottas för igångsättning i vecka 41+0 istället för 42+0. För oss skulle det innebära att vi i så fall sätts igång någon av dagarna 23–25 december, vilket ju inte är helt optimala dagar att födas på. Vi vet ännu inte om vi ska anmäla oss till att delta i studien, jag är ju rätt rädd för oxytocin-dropp, som verkar vara en vanlig åtgärd vid en igångsättning. Planen nu är att vänta till måndag och se om det har startat igång naturligt eller inte. Och känner jag att det känns olidligt att vänta, så anmäler jag mig nog då. Gah, kan det inte bara börja nu!

graviditet #2

Gravid vecka 39 (38+6) – magbild, babyshower och första lediga veckan

Kolla kaggen! Det är så tråkigt att ljuset är megadåligt just nu, det här var liksom den bästa bilden jag fick till – mitt på dagen. Men man ser ju i alla fall hur gigantisk den är!

För ja, den är stor. Jag skrev i förra veckan om att mitt sf-mått skenat i väg lite, så därför fick jag gå en extra kontroll på MVC denna vecka och även nästa vecka. Måttet hade stabiliserat sig lite, men de har liksom inget bra svar på varför magen är så stor. Det senaste ultraljudet som gjordes på antenatal i vecka 36 visade på ett normalstort barn, och jag har inte mycket fostervatten vad de kan känna. Aja, så länge bebisen mår bra!

Denna vecka har i övrigt varit alldeles ljuvlig för det har varit min första vecka som jag har varit ledig från jobbet och på riktigt har kunnat VILA och fixa med alla småsaker inför bebis som jag har längtat efter. Det har verkligen gjort under med min energi, jag känner mig verkligen mycket mindre sliten nu än föregående veckor.

Jag har till och med hunnit med, och haft ro till, att läsa ”Föda utan rädsla” som Henrik köpte till mig och som jag har fått rekommenderat av så många inklusive vår barnmorska. Jag har lite svårt att ta till mig förlossningstips och -historier just nu, men jag börjar lite tveksamt ändå öppna upp mig inför de tekniker/verktyg som boken presenterar. Det känns som att de skulle kunna hjälpa mig en del om det nu blir så att jag till exempel kommer att bli tvungen att ta värkstimulerande dropp igen.

Och i tisdags bjöd jag hem ett helt gäng mammor från jobbet som alla är föräldralediga. Vi var totalt sju vuxna och åtta barn mellan 5 månader och 3,5 år som härjade runt här hemma. Så roligt, men också lite tröttande. Fick vila sängliggandes hela onsdagen sen. Och kolla vilken gullig present jag fick av dem! Blev väldigt rörd och glad.

graviditet #2

Gravid vecka 38 (37+6) – MVC-besök och stort SF-mått

Gravidvecka 38 (37+0–37+6) var min sista vecka på jobbet inför förlossningen. Och det var inte en vecka för tidigt! Jag har sagt till exakt alla andra gravida att de ska passa på att vara hemma och vila så länge de bara kan inför förlossningen, men det var något som tydligen inte gällde mig. Jag ska alltid försöka vara så himla duktig och kapabel och jobba ända in i kaklet. De senaste månaderna har varit rätt tuffa för kroppen på många sätt med bäckenbottenproblem, värk och blodtrycksfall, så jag borde verkligen ha försökt lyssna lite bättre på den och försökt att i alla fall gå ner i arbetstid.

Nu är jag dock till slut ledig! Och det är ganska exakt två veckor kvar till beräkad bf 16 december. Det känns som eoner av tid som jag knappt vet vad jag ska fylla dem med. Men jag borde ju verkligen försöka att vila lite ändå. Och bli klar med alla de där grejerna som jag har sparat in i det sista (till exempel att tvätta bebisens olika sovattiraljer och bärsele). Jag är också väldigt peppad på att sy och sticka, hoppas nu verkligen att jag hinner klart med mina olika projekt.

Förutom att det har varit en stressad sista jobbvecka, så har vi också hunnit med ett MVC-besök som vi väl trodde skulle bli det sista innan förlossningen, men nu ser det ut som att vi nog kommer att hinna ett till. Jag hade nämligen ett onormalt stort SF-mått (37) , och när man tittade på min kurva så stack den verkligen iväg uppåt. SF-måttet (symfys/fundus) mäts från blygdbenet till till den övre kanten av livmodern och är ett mått på hur stor livmodern är. Så barnmorskan ville träffa mig igen redan om en vecka för uppföljning, och tills dess ska en läkare titta på min kurva och avgöra om det ska göras ett tillväxtultraljud (TUL). Jag är ju inte överviktig. och har gått upp lika mycket i vikt denna gång som med Agnes, så jag har väl egentligen ingen egen förklaring till varför magen är så stor. Det jag så klart inte hoppas på är att bebisen har blivit väldigt stor, något som ökar riskerna både för hen och mig på förlossningen. Barnmorskan trodde inte heller att det var mycket fostervatten, vilket också kan vara ett tecken på olika saker. Jag försöker att inte oroas för mycket över detta, men det är klart att det ligger där och lurar i bakhuvudet.

PÅ MVC-besöket gick vi också igenom förlossningskontraktet som vi skrev tillsammans vid förra besöket, och det kändes jättebra att barnmorskan hade uppfattat alla våra orosmoment på ett så bra sätt. Jag känner mig verkligen mycket lugnare inför förlossningen nu!

graviditet #2

Gravid vecka 26 (25+6) – MVC-besök och magbilder

I söndags (3 september) fick jag några timmar för mig själv hemma för ovanlighetens skull, så då passade jag på att ta lite bilder på magen! Så här ser den alltså ut vecka 25+1. Jag känner verkligen att den växer med rekordfart just nu och bara blir större och större, gravidbyxor och -strumpbyxor sitter rejält tajt efter en hel dag, och jag har svårt att böja mig ner. Jag ska försöka dokumentera framväxten lite mer regelbundet, minns att jag tyckte det var jättekul att se sen efteråt när det kändes helt sjukt att en gång ha varit gravid.

I måndags hade vi vårt tredje MVC-besök (första i vecka 6 och andra i vecka 14). Det var första gången som vi fick lyssna på hjärtljudet, som lät fint, och mätte sf-måttet. Min känsla har hela tiden varit att jag har blivit mycket större denna gång, men sf-måttet var på pricken detsamma och jag vägde bara ett kilo mer, spännande att kroppen kan vara så dålig på att minnas. Jag tog även järnvärde och blodvärde, som var bra, så alla problem jag har haft med järntabletterna har ju ändå haft en funktion.

Fokus för samtalet var nästan helt på förlossningarna, både vad vi hade för tankar och känslor från Agnes förlossning, och vad vi tänker inför den kommande. Jag känner mig egentligen inte så orolig inför förlossningen, utan är nästan lite peppad inför den, hur konstigt det än kan låta. Min teori om det är att jag på egen hand har bearbetat Agnes förlossning i nästan tre år, och nu känner jag att jag faktiskt förstår vad det var som hände och inom vilken ram den var extra jobbig eller lång. Månaderna efteråt famlade jag verkligen efter svar på om min förlossning var extraordinärt helvetisk, eller om det helt enkelt är så att föda barn.

Nu vet jag, och det bekräftade också vår barnmorska på besöket, att min förlossning var väldigt, väldigt utdragen. Jag var helt öppen i 7 timmar, något som i vanliga fall för en förstföderska brukar va 3-4 timmar, och det sju timmar av fruktansvärd smärta, värkstimulerande dropp och värkstormar. Jag minns ju knappt något av dessa timmar, så vi hjälptes åt att pussla ihop dem nu med hjälp av partogrammet.

Det som vi kom fram till var att jag antagligen hade en kombination av värksvaghet och att Agnes hade svårt att tränga ned med huvudet. Värksvagheten kan bero på att jag fick EDA vid kl 02:00, men det behöver inte vara så. Barnmorskan tyckte också att man satte in värkstimulerande dropp lite sent på mig, fick det vid 9:00 när jag hade varit öppen i 3,5 timme. Agnes kom  ut till slut med hjälp av handdukstricket (eller om det var ett lakan), där jag fick hålla emot samtidigt som en barnmorska drog åt andra hållet. Min tanke om det har varit att det trycket nedåt kanske kan ha medverkat till att jag skadade svanskotan, men det går inte i att svara på exakt när skadan hände.

Det var ett bra samtal och skönt att gå igenom alla förlopp lite nogrannare. Vår barnmorska erbjöd oss att skicka remiss till Aurora-samtal, men vi tackade nej till det just nu, då det inte känns som att det behövs. Jag känner mig, som sagt, ganska förväntansfull och fri från oro när jag tänker på förlossningen.

Däremot känner jag ett ganska stort behov av att försöka ”styra” förlossningen mot ett mindre långdraget förlopp. Vår barnmorska sa att vi kunde skriva ett ”kontrakt” att lämna till förlossningen, där min föregående förlossning beskrivs tillsammans med mina önskemål. Jag vet inte riktigt vad det är som skiljer detta från ett så kallat förlossningsbrev, kanske menar hon samma sak.

Det jag vill ha med i kontraktet är:
– försöka undvika ett långdraget förlopp. Avvakta med EDA och vid värksvaghet, sätta in värkstimulerande tidigare (men kontrollerat!).
– oro för att skada svanskotan igen, kanske att ett annan position än gynställning vid själva utdrivningen är bättre?
– helst av allt vill jag dock försöka undvika värkstimulerande. Det var det som var det absolut obehagligaste med förlossning, då jag tappade all kontroll och bara upplevde ett enda lång kaos av värkar – värkstormar.
– få stanna åtminstone en natt på BB för återhämtning.

Som jag förstod det ska barnmorskan sätta ihop kontraktet utefter vad vi pratade om, och att vi sen pratar om det på nästa besök som är om fyra veckor.